6 januari

Nytt år och äntligen något som liknar vinter. Häromdagen vaknade vi upp till åtta minusgrader och strålande sol. Skridskoåkarna jublade vilket föranledde en massiv invasion på sjön utanför. Har aldrig tidigare sett så många samtidigt ge sig ut på isen. Även om jag inte är någon anhängare av den här årstiden måste jag erkänna att soliga och kalla vinterdagar har sin tjusning. Däremot är det beklagligt att de är så sällsynta.

Sista tiden i Algarve var förvånansvärt kylig. Runt tio grader på morgonen men tack och lov uppemot arton på eftermiddagen när solen låg på. När Atlantvindarna stillade sig kändes det varmare än så. Blev trots allt fina morgonvandringar, en utflykt till Tavira och en golfrunda sista veckan. Tänkte att vi skulle få en lugn stund på tu man hand och samlade våra klubbor i en bag. Betalade greenfeen och gick till första tee. Där stod en ordningens rättskipare och upplyste om att alla spelare måste ha varsin golfbag. Hustrun avstod och föredrog att inte visa upp sina färdigheter offentligt. För den golfintresserade kan upplysas om att mitt långa spel var över förväntan medan närspelet var under all kritik. Nåväl, när det blir en enda niohålsrunda på åtta veckor kan man inte förvänta sig stordåd.

Efter julfirande och diverse förkylningar efter hemkomsten börjar livet återvända till det normala. Bibehåller vanan att vandra i tid och otid. Innan nyår gav vi oss ut på en långtur. Längre och mer slitsam än beräknat. Blev till slut femton kilometer längs med sjöar och underbara naturområden i Tyresö. 

Förunderligt vilken uppsjö av naturupplevelser det finns på promenadavstånd i närheten av en storstad. Stigar där man bara hör ett lätt sus från träden och knastret under fötterna. Såg mer av närområdet än under alla år vi bott här. Måste upprepas. Avigsidan är värkande ben och ett krånglande knä. Ja, ja, det lär väl avta med tiden.

Det traditionsbundna nyårsfirandet med svåger och svägerska blev det lugnaste i mannaminne. De hade nätt och jämnt återhämtat sig från ryggproblem respektive lunginflammation och bestämde sig samma morgon för att komma till oss. I år gav vi för första gången upp festligheterna innan tolvslaget då hustrun vaknade till och undrade om helvetet brutit löst. På kvällen föll den första snön. Satt i ensamhet och såg de små flingorna långsamt singla ner under ett par timmar i väntan på att himlen skulle lysas upp. 

Har till min glädje upptäckt att nobelpristagarna blivit mer lättillgängliga. Avverkade Fosses Septologin I-II i Portugal och har avslutat Han Kangs Vegetarianen efter hemkomsten. Tänkvärda skapelser, var och en på sitt sätt. Var till en början tveksam till Fosses sätt att uttrycka sig men den växte allteftersom. Beskrivningen av fåordiga mäns konversation och tankar är unik. En form av bondaktig poesi. Konversationer mellan människor som lever i ensamhet och egentligen inte har något att tala om. Ideliga upprepningar som förmedlar känslan av talträngdhet och utanförskap. Föder tankar. 

Han Kang liknar heller inte något annat jag läst. Hon har en flytande behaglig prosa medan händelserna i boken är minst sagt dramatiska. Berör obehagliga ämnen som får dig att undra hur det står till i världen.

Stretar mödosamt vidare med mitt eget bokprojekt. I mörka stunder är jag tveksam om den någonsin blir klar. Att skriva en bok är att ge sig ut i det okända. Det kan beskrivas som att ta sig an utmaningen att springa ett långdistanslopp där du vet var du startar men inte var målet finns. Efter några mil undrar du om du snart är framme, om du är halvvägs eller om du fortfarande bara är i början. Längs vägen undrar du om du har tagit dig vatten över huvudet. Samtidigt uppmanar en osynlig kraft dig att fortsätta. Ge inte upp. I bästa fall finns slutet bakom nästa hörn. Eller nästa. Du vet inte, du hoppas.