1 februari

Årets längsta månad är avverkad. Som en gåva från ovan och en vink om vad som väntar behagar solen lysa på oss. Nästan så att vädret väcker vårkänslor trots medvetenheten om att den riktiga vintern lurar i vassen och förmodligen ger sig tillkänna inom kort. Efter funderingar på utomhusklädsel, sägs att det ska vara minus två, ger vi oss av vid niosnåret för en extra lång morgonvandring i Tyresöskogarna. Väljer vägar som vi aldrig tidigare gått med ryggsäckar innehållande kaffe, smörgås och den lilla obligatorisks biten av kladdkaka.

Passerar Solsäter som ligger bredvid Långsjön. Anläggningen sägs vara Kulturella folkdansgillets sommarhem och har en tillhörande dansbana. Enligt moster var hon och mamma där och dansade på fyrtiotalet. Hade varit spännande att göra en tidsresa och se hur de roade sig på den tiden. Den drygt hundraåriga huvudbyggnaden liknar en timrad fjällstuga och är numera omgiven av moderna arkitektritade villor med underbart läge vid sjön.

Natten köldknäpp gör att gräset som legat i skugga hela morgonen glittrar som små diamanter när strålarna speglas i iskristallerna. Kryssar mellan små frusna vattenpölar i skuggpartier dit solen ännu inte nått. Solen bländar när den tittar fram mellan trädstammarna i trollskogen och belyser mossbelupna stenar och fallna träd. Naturen är en källa till glädje som det tagit många år att upptäcka. I yngre dagar var det annat som hade större dragningskraft.

Går en sträcka på Sörmlandsleden som här och där består av spångar för att man torrskodd ska kunna ta sig förbi gyttjepölar och sankmarker. Balanserar och konstaterar att kroppskontrollen lämnar en del övrigt att önska. Känns stundtals som att gå på lina trots att de träförsedda partierna är flera decimeter breda. 

Blir till slut en vandring på tre och en halv timme. Kanske kan uppfattas som skryt och skrävel så jag ska villigt erkänna att vi inte vandrat så här långt sedan förra inlägget i den här kanalen. Man får passa på när vädret förhöjer upplevelsen.

Vid hemkomsten känns benen som stockar. Musklerna är inte vad de varit. Tyvärr innebär solskenet också att smuts och damm blir lite väl synligt på fönster och köksluckor. Hustrun tar den mödosamma uppgiften att putsa medan min uppgift är att göra en chiligryta på högrev. Nu står den och puttrar på spisen. Gissar att fem timmar är lagom. Ser fram emot middagen och ett glas vin. Eller två.

Det gäller att hitta de små ljuspunkterna i livet när annat i landet och världen är åt helvete. Låt oss hoppas att det våras även i det avseendet. Skickar en tanke till de äldsta barnens mor, hon skulle fyllt sjuttiofem idag.