5 maj
Så var tiden mogen för ytterligare en fysisk renovering. Visa kroppsdelar tycks ha ett bäst-före-datum och kräver regelbunden reparation och service. Det är bara att vänja sig. Lär tyvärr inte vara sista gången.
Förberedelserna började enligt instruktionerna i går kväll med noggrann dubbeltvätt med någon form av desinfektionsmedel. Bäddning med rena lakan och klockan på väckning vid 5.30 för att hinna upprepa samma rengöringsprocedur innan avfärd.
6.30 väntar den förbeställda taxin. Inte en människa syns till, i det här pensionärsområdet slumras det för fullt. Möjligtvis sitter de morgonpigga med en kopp kaffe vid köksbordet och blickar ut över sjön. Halvsovande lutar jag mig tillbaka i baksätet med telefonen för att kolla vad som hänt. Läser att nya centerledaren gjorde bra ifrån sig i partiledardebatten. Av vad jag hann se i går kväll bestod den av det gamla vanliga tjafset och diverse påhopp. De här TV-sändningarna har på sedvanligt politikermanér blivit ett sökande av retoriska poäng som ger rubriker i stället för konkreta besked i viktiga frågor. Efterlyser tydligare ståndpunkter, framför allt om mittenpartierna tänker luta sig åt höger eller vänster. De andra vet man var man har.
Hinner göra min femminuters spansklektion innan en snusande sköterska vill kontrollera identitetskort och upprepar diverse frågor som jag redan svarat på för en månad sedan. Leds vidare till ett omklädningsrum där det står två stoppade fåtöljer och två snygga stolar i en design jag känner igen från en känd möbelformgivare. Kopia eller original? Skulle gärna tagit med mig dem hem. Låser in kläder, telefon och värdesaker i ett litet skåp och sätter på mig operationsskjorta som med viss möda knyts baktill och kompletteras av hårtäckande huvudbonad och fotskydd av plast som träs över strumporna. Tillåts ta med mig läsglasögon och boken jag läser, Clézio – Allt är vind. Hygglig utan att vara någon bladvändare.
Utrymmet där jag ska vänta på min tur är som alltid sterilt, lättstädat och inrett så att inga bakterier ska kunna gömma sig. Åtta sängar där platserna är avgränsade med vikväggar. Den mittemot mig har ett flerdelat fotografi av en norrländsk myrmark med en mängd tallar varav en av dem lutar betänkligt. På väggen bakom den rullbara avskiljaren ser jag en röd skylt med texten brandlarm samt en lysande grön skylt med en springande stiliserad gubbe, symbolen för nödutgång. Sträcker jag på mig ser jag klockan som närmar sig nio.
En sköterska fäster en namnbricka av mjuk plast runt min handled och ger mig ett antal tabletter med en liten skvätt vatten. Sväljer dem utan att fråga vad det är för sort. Förmodar att de är smärtstillande respektive lugnande. Läser en stund innan tröttheten övermannar mig. Blundar utan att sova. Öppnar ögonen igen när den undersätsiga läkaren som ska utföra operationen kommer för att ställa ett antal frågor och därpå noggrant rakar området där det kirurgiska ingreppet ska göras. Klämmer och känner och markerar var snittet ska utföras med en penna. Han verkar hemtam på området, frågar och får till svar att sex liknande operationer står på schemat idag. Känner mig trygg över att det inte är en nybörjare som ska skära i mig. Ny vilopaus.
En kvinnlig narkosläkare (sköterska?) ber mig resa mig för att för egen maskin gå in och placera mig på operationsbritsen. Rummet ser ut som en rymdstation, personalen som astronauter med skyddskläder och huvor så att bara ansiktet syns. De stora lamporna är fascinerande, var och en har ett tiotal strålkastarliknande ljuskällor som ska riktas mot mig, eller rättare sagt den lilla del av min kropp där ingreppet ska göras. Får andas i en syrgasmask och försvinner in i dimman efter ett femtontal sekunder.
Vaknar igen vid halvtolvsnåret i samma säng och vid samma plats där jag vilade innan. Serveras en smörgåsklämma och kaffe samt informeras om att jag kan gå hem när jag känner mig redo. Ligger kvar en halvtimme innan jag pallrar mig tillbaka till omklädningsrummet. När jag är färdigklädd kommer läkaren tillbaka för att kontrollera hur jag mår och ger mig förhållningsorder. Inga tunga lyft på sex veckor. Blir en prövning för hustrun. På frågan om när fotbollsträningen kan återupptas ser han tveksamt på mig som om jag vore för gammal för sådana aktiviteter innan han svarar tre månader.
Beger mig långsamt ner till entrén för att beställa en taxi och krånglar mig försiktigt in i baksätet. De smärtstillande läkemedlen klingar av vilket gör att vissa rörelser blir som knivhugg. Ringer hem och meddelar att jag är på väg. Får bli fler värktabletter, ett lättare morfinrus är inte att förakta.