26 september

Stretar fram i höstrusket under morgonpromenaden utan att registrera omgivningen. Sinnesstämningen är som vädret. Vandrar i lätt duggregn. Mekaniskt. Ett steg i taget. Huvudet är fullt av funderingar över livet. Har på kort tid nåtts av två dödsbesked.

Varit några synnerligen dystra dygn efter att först ha nåtts av beskedet att en vän plötsligt gått bort. Utomlands. Ett par dagar före sin sjuttioårsdag. Helt oväntat. Ofattbart och ogripbart. Väcker tankar om alltings förgänglighet och den sköra tråd som tillvaron är upphängd på.

Världen har förlorat en sällsynt omtänksam person. En kamrat som varit den största upptågsmakaren i vänkretsen och bidragit till ett oändligt antal glädjestunder under flera decennier. Minns alla hejdlösa skratt och den nöjda glimten i hans ögon efter oräkneliga lyckosamma hyss. Det tomrum han lämnar efter sig är omöjligt att fylla. Vi är många som kommer att sakna alla dessa obeskrivliga överraskningar och påhitt.

Tänker på de allra närmaste vars liv på ett ögonblick slagits i spillror. Den chock och den förtvivlade ensamhet som uppstår. Från den ena sekunden till den andra. Den bottenlösa sorgen där det inte går att se något ljus i tunneln. Inga halmstrån att gripa tag i. En situation där hopplösheten gör det svårt att se meningen med livet.

Fick nyligen även meddelande om att en av mina kusiners man har lämnat oss. Innan han fyllt sextio. Vissa sjukdomar drabbar skoningslöst utan urskiljning. Hur framgångsrik läkarvetenskapen än är så återstår det mycket forskning innan vi kan utrota dem och allt det lidande som följer i dess spår. Livet är sällan rättvist.

Om några veckor är det dessutom dags att förpassa mammas urna till graven där pappa vilar sedan några år. Blir ytterligare ett avsked i sällskap av de allra närmaste. Har varit några känslosamma månader där vi tagit hand om och delat upp hennes ägodelar. Återstår ett stort antal kartonger som forslats till landet och ska gås igenom. Blir en gemensam sysselsättning i höst och vinter.

Vid sådana här sorgliga perioder är vänner och släkt den stora trösten. De man kan luta sig mot i svåra stunder. När man samlas blir smärtan lättare att uthärda. Gemenskapen bär oss vidare. Gör att vi så småningom återfår balansen. Förhoppningsvis.

Nu är det kväll. Mörkret lägger sig och suddar ut alla konturer. Sjön syns inte längre. Det är kolsvart med undantag för ljuset från den ensamma lyktstolpen som står utanför. Hösten går i sorgens tecken.