27 november

Nu är det några dagar sedan vi korsade Iberiska halvön lite osäkra på om vi skulle mäkta med 83 mil på en dag i en Opel Corsa. Bredde smörgåsar och startade kvart över sju inställda på en mödosam resa till Spaniens östra sida.

Bilfärden blev en överraskande och magisk naturupplevelse. Genom Andalusien med soldränkta böljande kullar och milsvid utsikt där fruktträd stod på kilometerlånga snörräta rader. Över berg och ner i djupa dalar. Förbi Sierra Nevada med snöhöljda toppar och vidare genom rena ökenlandskapen. En okänd sida av Spanien eftersom semesterresorna gått till turistområden vid Medelhavet eller storstäder.

Tio timmar tog strapatsen till svåger och svägerska i Torrevieja. Utforskade staden genom vandringar, någon dag upp till två mil. Intensivt umgänge och goda måltider, en av middagarna på Boracay, en asiatisk restaurang som var vistelsens mathöjdpunkt. Besökte en gigantisk marknad där hustrun fyndade second hand i form av en lång jeanskjol, en jeansväst och en tunn armémönstrad jacka. Allt för två euro! Visserligen slank det med några andra oemotståndliga köp som kostade något mer, men utan att gräva djupare hål i plånboken. Eftersom rännandet mellan stånden kräver en uthållighet som få män besitter spenderades det mesta av min tid i skuggan med en öl. Torrevieja var större än anat likaså andelen svenskar. Tror vi såg fler landsmän än spanjorer.

På hemvägen bestämde vi oss för att övernatta i Córdoba för att få det historiska och kulturella lystmätet tillfredsställt. Staden erövrades 716 av muslimerna och var runt tusentalet centrum för kalifatet Córdoba och en av Europas största och rikaste metropoler. Genom tillgången till arabisk vetenskap fick staden stor betydelse för det kristna Västeuropa. Här finns mängder av monument från morernas och romarnas tid.

Bokade ett rum på El Conquistador i den gamla stan och ställde in GPSen för att finna bästa vägen dit. Förmågan att köra efter analoga kartor försvann med den nya teknikens inträde. När vi närmar oss målet meddelar den mekaniska rösten plötsligt att vi är framme och att det återstår en promenad på tolv minuter för att nå hotellet. Omöjligt. Enligt bokningen fanns det parkeringsmöjligheter vid hotellet. Det måste rimligtvis finnas en bilväg dit.

Fortsätter och får en ny anvisning om att köra in från andra sidan av den historiska delen av staden. Kommer in på små gator som blir allt smalare ju längre in vi kommer. Lyckas köra fel på ett ställe och kommer femtio meter innan vi inser att det är omöjligt att åka vidare. Har en decimeter på vardera sida till husväggarna vilket gör att ingen av dörrarna går att öppna. Återstår bara att inse faktum och lägga i backen. En familj med tre barn inser att det inte finns utrymme att passera. De väntar tålmodigt och betraktar nyfiket och oroligt när jag försöker krångla mig ur knipan. Hustrun sliter sitt hår och är nära ett hysteriskt sammanbrott. Det går åt en kvart (kändes som ett par timmar) att ta sig tillbaka de femtio meterna med en skrapad backspegel.

För att komma ur eländet fortsätter vi desperat genom att köra på gågator och mot enkelriktat medan hustrun gömmer huvudet i händerna. Förbi torg med uteserveringar och gator där gående tvingas pressa sig mot väggarna. Lyckas till slut återvända till platsen där GPSen sa att vi hade nått resmålet. Parkerar på otillåten plats och bestämmer oss för att uthärda eventuella parkeringsböter. Innerst inne med en gnagande oro över att bilen kan vara bortforslad på morgonen. Promenerar till hotellet och upptäcker att det finns ett garage bredvid och att det är möjligt att nå hotellet bilvägen. Konstaterar surmulet att det finns brister i GPS-tekniken.

När vi slickat såren gjorde vi en kort rekognosceringstur i närområdet för att hitta ett lämpligt ställe för middag. Fastnade till slut för Bodegas Mezquita ett par minuter från hotellet och fick en smakupplevelse av sällan upplevt slag. Friterade räkor i en form av råraka med bläckfiskaioli, friterad aubergin med en reduktion av sött vin och sesamfrön, stekt torsk med padrones, arabiska köttbullar i en sås av mandlar och saffran. Till sist Patatas bravas picante. Till det ett fantastiskt rödvin som jag glömde lägga på minnet. Allt för 49 euro. Får sex stjärnor av fem möjliga. Slutet gott, allting gott.

Nu åter i Albufeira och ”vardagen”.

19 november

Marknadsföringsknepen tar sig ständigt nya uttryck och upphör aldrig att förvåna. Sälj, sälj, sälj är mantrat som gäller i den kommersiella världen. Förr sas det att allt kan säljas med mördande reklam. Ett bevis är företeelsen som benämns Black Friday vilken expanderat till helt nya nivåer. Vissa affärer skyltar med Black Week, en del kallar det Black Friday Week och här och där annonseras numera om Black November. Från en lågprisdag i november till en månad i ett nafs. Det har gått inflation i påhitten att krama pengar ur konsumenternas plånböcker innan julhandeln startar på allvar för att därefter åtföljas av mellandagsreor och januariutförsäljningar.

Vädret här nere på Algarvekusten är synnerligen behagligt och uppskattas ännu mer när det talas om snösmockor och halkvarningar på hemmaplan. Ett faktum som är huvudanledningen till att vi flytt hit ner fram till mitten på december. Med ett undantag från ett par dagar har det varit runt 20 grader på dagarna och även morgnar och kvällar är acceptabla och kräver sällan mer än en extratröja till kortbyxorna.

Det nämnda undantaget är dock en av de mer dramatiska väderomställningar jag upplevt. Vid morgonvandringen fick vi ta skydd i ett köpcentrum när himlen öppnade sig. Kändes som att hela årsnederbörden föll ned under en och en halv timme. I stället för frukost hemma blev det varsin hamburgare och kaffe i väntan på att vädergudarna skulle vara oss nådiga.

När vi gick tillbaka genom stan häpnade vi över den oreda som vädret ställt till med. Det såg ut som om handgranater hade slängts lite här och var. Inte alls olikt en krigszon. Kullerstensförsedda gator hade stora hål. Stenarna, som är någon form av grovhuggen marmor (tror jag), låg utspridda i högar och utefter gatorna. Affärer och restauranger var stängda. Det luktade bränt som om blixten slagit ned. Svaret på vad som hänt fick vi genom ett facebookinlägg som visade att syndafloden drabbat de utsatta gatorna. Eftersom stora delar av staden är byggt på flera kullar hade allt vatten flödat ner i samma riktning och drivit med sig kullerstenar och sand runtomkring. Det filmen visade är svårt att beskriva i ord. Även om det inte var samma dignitet som katastrofen i Valencia fick man en föraning om vad vädrets makter kan ställa till med.

I veckan har vi genomfört en vandring inåt landet tillsammans med vänner. Sällsynt trevlig naturupplevelse som avslutades med lunch på en lokal restaurang i en liten by. Fisk ackompanjerad av Vinho Verde, den nationella drycken som med sina små bubblor är både uppfriskande och välsmakande. Häromdagen hade vi dessutom besök av kusin med fru som vi visade runt i Albufeira. Visste att de skulle komma till Algarve och hade bestämt att vi skulle höras av när de kom ner. Eftersom bilen signalerat att den ville bli servad tvingades vi bege oss till Faro för att åtgärda problemet. Därefter hade vi blivit rekommenderade att besöka Praia de Faro. Parkerade bilen på anvisad och plats och begav oss till fots över en bro mot stranden. Döm om vår förvåning när de första vi möter är kusinen med fru utan att vi dessförinnan haft kontakt med varandra. Världen är liten.

Om ett par dagar ställs vi för en nya utmaning. Ska försöka ta oss till svåger och svägerska i Torrevieja med bil. Ska ta cirka åtta timmar att köra. Får se hur det går med liten bil anpassad för kortare turer här nere. Fortsättning följer. Kanske.

27 oktober

  • ­Finns inte en normal människa som går till ett sånt här sunkställe.
  • Det här är den värsta syltan någonsin.
  • Fattar inte hur någon frivilligt kan gå hit.
  • Jag kan inte äta någonting av det här!

Hustruns min är bister och frustrationen väller fram. Vinglasen har redan serverats och maten är beställd så det är för sent att resa sig och gå. Efter att flertalet middagar intagits på italienska restauranger var vi överens om att tapas kunde vara en bra idé. På vägen har vi förkastat ett tiotal ställen genom att ögna igenom menyerna. Till slut hittade vi (jag) en liten anspråkslös servering med flera alternativa tapasrätter som vi gemensamt gillar. Visserligen lämnade miljön en del övrigt att önska. Ett litet hål i väggen med rangliga stolar och bord. Men många oansenliga matserveringar har överraskat med delikat mat vid tidigare tillfällen.

Beställer Patatas bravas, räkor i vitlöksolja, en liten osttallrik och friterade Chorizobollar. Rätter som vi i vanliga fall uppskattar. In kommer en stor skål med pommes frittes som knappt nuddat fritösen, allt täckt med majonnäs och ketchup. Små hårda räkor i en obestämbar sörja, ett antal smaklösa ostkanter och fyra friterade bollar av en menlös och okryddad smet. Som tillbehör finns små brödbitar som sett bättre dagar. Kan villigt erkänna att det inte var vad jag förväntat mig.

Hungrig som jag är slinker ett antal potatisbitar ned med några torra ostbitar och de runda friterade bollarna som påstås innehålla chorizo. Frun provar en räka och vägrar äta något mer. När hon är på det humöret hjälper inga övertalningsförsök, hon svälter hellre ihjäl än äter av det serverade. Raden av kritiska anmärkningar har inget slut. Uppgivenheten lyser om henne.

  • Jag borde vägrat gå in, man kunde ju räkna ut att de inte kunde laga mat. 

Hon har oavbrutet visat sitt missnöje. Offrar mig och gör slut på de små skaldjuren. Återstår inget annat alternativ än att snabbt betala och gå vidare till en italiensk restaurang hundra meter längre bort. Delar på en kryddstark Pasta arrabiata. Det vill säga jag äter en minimal del av portionen för att inte hustrun ska generas. Avrundar med kaffe och en tiramisu som smälter i munnen. Även en grappa slinker ner för matsmältningens skull. Hustruns chock över det som tidigare inträffat har gått över, hon är tack och lov inte långsint.

På grund av en annan fadäs från min sida har vi bott på hotell i fem dagar i väntan på att vår lägenhet ska bli ledig. Rummet kan närmast beskrivas som en skokartong och måltiderna har intagits ute vilket tär på plånboken. Plitar ned de här raderna på ett café medan frun värmer sig i solen på stranden tjugo meter bort. Underbara ljusa och varma dagar här i Albufeira medan kyliga morgonpromenader kräver tjockare tröjor. Får mess från hyresvärden som meddelar att lägenheten är inflyttningsklar. Skönt. Blir en tur till matvaruaffären i eftermiddag, ser fram emot att laga mat själva och slippa obehagliga överraskningar.

Hem igen i mitten av december.

P.S. Hustrun har godkänt inlägget. Tyckte det var bäst så.

13 oktober

Inser plötsligt att det var en månad sedan jag senast hörde av mig i den här kanalen. Tiden rinner iväg. Är medveten om att ingen ligger sömnlös och väntar men försummelsen måste ändå åtgärdas. Även självpåtagna och smått meningslösa uppdrag ska utföras trots obefintlig efterfrågan och att ingen deadline finns. Det har blivit en ohejdad vana att dela med sig av dagarnas oväsentligheter.

Morgonritualen inbegriper numera sex kilometers promenad där dagsformen avgör tempot. Den senaste tiden med regnställ eftersom vädret varit nyckfullt. Så länge temperaturen inte avskräcker är det uthärdligt. Årstidens största utmaning är annars att navigera bland blöta lövsamlingar där ett felsteg kan innebära brott på lårbenshalsen eller andra skador som kräver sjukhusvistelse. Passerar förbi det höga päronträdet som står på kommunens mark och med jämna mellanrum släpper ner frukter som mosas mot vägen. Det är som ett luftangrepp med handgranater som gör att man tvingas ta omvägar för att undvika risken att få dem i huvudet. Tragiskt att se så mycket ätbart går till spillo.

Som vanligt går turen förbi utegymmet i parken där Halloween-inspirerade rabatter kantar gångvägen. Eftersom det är söndag är den närliggande skolgården tom. Likaså fotbollsplanen. Det tycks som att småttingarnas fotbollsträning är inställd vilket förmodligen beror på regnskuren vi vaknade till. 

Hade barnen med respektive och (nästan) alla barnbarn på lunch igår. Blir trångt om saligheten men är hjärtevärmande att få rå om dem ett par timmar. Bjöd på vegetarisk moussaka inspirerad av vår Greklandsvistelse. Har konstaterat att vegofärs är ett fullgott alternativ till den animaliska varianten, både vad avser konsistens och smak. Det är ju ändå kryddorna som gör rätten.

På lördagskvällar är numera Idol ett stående inslag. Imponeras av alla talanger och häpnar över deras utveckling. Det händer mycket från de första stapplande stegen till livesändningar inför publik och den slutliga finalen. Går inte att undgå att fatta tycke för vissa men så länge svenska folket bestämmer är det osäkert om de egna favoriterna finns med till slutet.

Följer likt många andra slutspurten inför det amerikanska valet. Kommer förmodligen bli en rysare in i det sista och resultatet får följder för hela världen. Inte minst för Ukraina och krigen i mellanöstern. Världen håller andan. Konflikterna tycks olösliga med fiendskap och hämndbegär som förorsakar obegripligt lidande. 

Har börjat planera för höstens Portugalvistelse. Har hyrt samma lägenhet som förra året nere vid Algarvekusten. Avresa om nio dagar och återvänder hem i mitten på december. Lagom för att hinna med julförberedelserna. Innebär att det varit hektisk med alla måsten som ska hinnas med dessförinnan. Bland annat bilbesiktning och byte till vinterdäck så att man är förberedd om en eller annan snösmocka hinner slå till innan vi är tillbaka.

I morgon blir det en dagstur till landet för att kolla hur långt de kommit med att åtgärda vattenskadorna samt att iordningställa inför vintern. Nåväl, det bör åtminstone vara färdigt till våren närmar sig. Det räcker.

13 september

För första gången sedan ankomsten visar sig ett antal moln på himlen med resultatet att temperaturen sjunkit till strax under trettiostrecket. Det gäller att vara ute tidigt om man ska mäkta med morgonmotionen. Vandrar ensam. Hustrun och svägerskan brukar ge sig i väg tidigare. Men den extra timmens sömn på morgonen är den mest behagliga. Vaknar lite lätt när frun försvinner och väljer att blunda. Vips har en timme förvunnit. Stressen är obefintlig. Saker och ting sker i lite lugnare tempo när det inte finns några tider att passa.

I år var det vår tur att boka överraskningsresan. Det blev Kreta till slut, en ny upplevelse för min del. Konstaterar att alla badorter runt Medelhavet är förvillande lika varandra. En lång gata som går parallellt med havet där affärer, restauranger och barer flockas. Småvägar leder ned till hotell och stränderna. Rör man sig åt andra hållet är man inom ett par hundra meter på landsbygden med olivlundar och getter som rör sig i inhägnade områden. Morgonpromenaden är minst sagt omväxlande.

Även maten är likartad oavsett vilket land man befinner sig i. Pasta, pizza och internationella rätter finns överallt. Enda skillnaden är att de här är kompletterade med grekiska alternativ som bland annat moussaka och souvlaki. Hittills toppar grillad Sea Bream och moussaka mattopplistan i hård konkurrens med vårrullar, friterade räkor med currymajonnäs och kyckling med garlic and pepper som intogs på en asiatisk restaurang igår.

Förundras av alla soltörstiga människor som bränner sin hud dagarna i ända. Den flera kilometer långa stranden är fylld med rader av solstolar. I anslutning till vårt hotell finns närmare hundra par stolar med tillhörande parasoll till priset av sju euro. Måste vara lönsam business. De som vill spara pengar nöjer sig med gratisstolarna vid hotellets pooler. 

Gläds åt att herrarnas fotbollslandslag fått mer hanterbart motstånd. Sett matcherna på barer här nere. Lovar gott om man kan få ordning på försvarsspelet. Framåt har vi kapacitet så det räcker. Bra insats från en gammal hammarbyare mellan stolparna. Det är på tiden att vi får uppleva lite vinster.

Letar upp en anspråkslös liten grekisk taverna vid stranden för lunch. Små kvadratiska gulmålade bord och ett barrträd (oidentifierad sort) vars stam står mitt bland borden med ett grenverk som vecklar ut sig ovanför bambutaket. Ser ut att vara flera hundra år gammalt. I trädet är ett akvarium fastsatt och inrymd i en gammal teveapparat där svärdbärare och någon slags slöjfisk simmar omkring. Delar på en omelett, friterade zucchinibollar och marinerad ansjovis. Svarar jakande på servitörens fråga om jag förstått vad den sistnämnda beställningen är. Han tittar misstänksamt på mig. Så nära svensk sill man kan komma här nere. En halv karaff iskallt rödvin och vatten får duga som tillbehör. Maten räcker och blir över. Får med oss två zucchinibollar som vi inte mäktar med. Avslutar med pinnglass av magnummodell (mini) och den obligatoriska rakin som huset bjuder på. Allt för matsmältningens skull.

Dusch och vila på rummet innan bussfärd in till Chania. Sägs att det finns en gammal stadsdel som är värt ett besök. Det ska vi snart få erfara.

P.S. Fantastisk kväll vid hamnen i Chania som kantas av restauranger. Små gränder och lite Gamla Stan-känsla. 

31 augusti

Igår var det sommar, idag höst med bitande nordanvind. Solglimtarna från morgonens halvmilpromenad är omsorgsfullt dolda bakom ett vidsträckt molntäcke som innehåller en och annan regndroppe. 

Bonden har skördat vinterfoder till korna som än så länge vistas utomhus på den gigantiska ängen där de vid vattenbrynet har sällskap av tranor, gäss och allehanda andra fågelarter. Fodret ligger i stora rullar med ett grovmaskigt plastnät som håller ihop den i mitt tycke ensidiga föda som ska serveras när de vistas inomhus tills nästa vår. Förutsätter att den kompletteras med något annat som uppskattas av de lyckliga som undkommer höstens slakt.

Huvuduppgiften den här vistelsen är att rensa vid köksdelen och på toaletten som blivit vattenskadade. Dubbel otur med kopplingar som förmodligen frusit vid något strömavbrott förra vintern. På måndag kommer en hantverkare som ska bryta upp golvet och se hur mycket som måste bytas ut. Ingen vet hur lång tid som krävs innan det är helt torrt och möjligt att lägga nytt golv och byta ut skadade köksskåp. Just nu är jag fullt nöjd om det är återställt när våren närmar sig. Hoppas det inte blir en alltför negativ överraskning när slutnotan kommer och man ser vad försäkringen täcker.

Osäkert hur mycket av hösten som kan spenderas här. Får bli några vändor och eventuellt övernatta i båthuset. När man ägnat månader åt odlingarna vill man förstås ta hand om den sista potatisen, tomaterna, bönorna och gurkorna som är årets största glädjeämne i grönsakslanden. Ska göra ett försök att spara kärnor och så till våren precis som vi gjort med tomaterna. 

Under veckan som gått har det fyrtiotredje årets mästerskap i handbollsvännernas golftävling avgjorts. Två olika tävlingar, en med och en utan handicap. Den sistnämnda har blivit en enmansshow de senaste åren med en spelare som höjer sig över mängden. Desto mer öppet är det i hcp-klassen där den som bäst har lyckats pricka in formtoppen går segrande ur striden. Klarade mig bättre än väntat, mest beroende på att golfhandikappet försämrats och har en pinsamt hög nivå vilket innebär att även mediokert spel ger bra poängresultat. Men, som för de flesta andra i sällskapet är det sociala numera mycket viktigare än den idrottsliga prestationen.

Om ett par dagar bär det av söderut till värmen. Traditionell resa med svåger och svägerska där destinationen är hemlig. I år är det vår tur att överraska dem. Håller tummarna för att hotell och orten motsvarar förväntningarna med trevliga restauranger där middagarna kan avnjutas. Är både svårare och dyrare att finna lämpliga resmål. En effekt av kronans svaga ställning den senaste tiden.

Plötsligt tittar solen fram. Kanske kan bli en fin kväll och ett dopp efter bastun. 

7 augusti

Parkerar på min favoritplats i skuggan där man ser sjön till vänster, ladan åt andra hållet och den nyklippta gårdsplanen framför. Äppelträdet som står ett par meter bort med grenar som växer över verandataket borde beskurits i höstas och bär nu så mycket frukt att det kommer bli svårt att ta hand om allt. Försöker bilda mig en uppfattning om hur många äpplen det innehåller. Viftar bort en efterhängsen fluga och tänker att det borde finnas någon slags matematisk formel som ger en rimlig överslagsberäkning. Fyran som tillsammans med sambon gästat oss ett par dagar föreslår att jag ska ta hjälp av AI. Skulle sannolikt fungera om man visste hur man ska göra.

Har plockat några hundra äppelkart från marken som förpassats till komposten. Kommer fram till att det bör vara cirka femhundra kvar, plus/minus ett par hundra. Får förmodligen slänga hälften eftersom vi kommer vara frånvarande i en treveckorsperiod från slutet av månaden. Det gör mig dessutom lätt orolig över hur vi ska ta hand om tomaterna. Det finns alltid något att bekymra sig över. Årets sensation är gurkodlingen. Har växt ur pallkragen och brett ut sig runtomkring. Planen är att lägga in egen saltgurka, det oumbärliga tillbehöret när vi grillar hamburgare.

Sommaren har varit märklig så här långt med minst sagt växlande väder. En oförsvarligt stor del har spenderats inomhus på grund av OS-tävlingarna och dessförinnan EM i fotboll. Det har varit många nervkittlande stunder med bland annat handboll, bordtennis och beachvolley. Plus naturligtvis Duplantis makalösa uppvisning häromkvällen. Sällan man ser en idrottare vara så överlägsen i en sport. Tyvärr är förhoppningarna inte så stora när det gäller handbollsherrarna. Danmark i kväll blir en svår nöt. Desto större chanser borde finnas i beachvolley och herrarnas lagspel i bordtennis. Blir ytterligare en kväll framför teven.

Blev bjudna på middag i går kväll av fyran med sambo. Vodkapasta. En helt ny och smakfull upplevelse. Det sägs att spriten lyfter fram sagolika smaker i tomatsåsen. Kan konstatera att det stämmer. Kommer ge oss på det receptet själva framöver.

Solen går i moln och en västlig och lite sval sydostlig bris sveper in. Passar bra. Om någon timme ska vi med syster och svåger göra en gemensam insats och ta in lite ved som torkat ett par år. Borde gjorts tidigare men utrymmesbrist i ladans vedförråd har gjort att vi skjutit uppgiften framför oss. Finns så mycket kluven ved utefter ladusidorna att vi lär få fortsätta nästa år.

I morgon bitti blir det hemfärd igen. Dags att tvätta och hustrun ska göra en stadsvandring med svägerskan. Nä, nu är det dags att byta om och ägna sig åt vedstapling.

12 juli

Jaha.

Så har halva sommaren gått upp i rök. Det är märkligt att de bästa årstiderna försvinner med blixtens hastighet medan dagarna kryper långsammare än långsamt under de mörkaste perioderna. Förmodligen lyder svenskt klimat under lagen om alltings jävlighet. 

För de som sett fram emot soliga och varma dagar vid badstränder kan det finnas en viss besvikelse så här långt. Själv anser jag att det varit i det närmaste perfekt. Dagar med runt trettio grader är fullkomligt outhärdliga och inverkar menligt på energi och arbetsförmåga. Vi har levt med föresatsen att det skulle bli mer golfträning för att kunna spela fler rundor under senhöstens Portugalvistelse. Det har skitit sig totalt. I stället har det blivit målning, fönsterrenovering, inoljning av diverse uteplatser, slyrensning för att få mer sjöutsikt, pyssel i odlingar och rabatter. Dessutom drabbades vi av en vattenläcka och akut utryckning från en rörfirma.

Innebär att golvet bör brytas upp och bytas. Delar av köksskåpen måste också kasseras. Huvudbryet just nu är om vi ska göra om hela köksdelen eller om det ska bli en enklare (och billigare) renovering. Får höra vad ersättningen från försäkringbolaget landar på innan vi fattar beslut. Idag har vi tillbringat en stor del av dagen på det lokala IKEA-varuhuset för att diskutera och enas om möjliga lösningar på luckor och detaljer. Tack och lov har vi efter alla år tillsammans funnit en gemensam grundsyn på inredning och design. Från ångest över det inträffade har det blivit ett nytt och spännande projekt.

Medan ettan är i stan och arbetar är äldsta barnbarnet här för att sommarjobba på Furuvik. För att underlätta hennes vardag har vi skjutsat på morgnarna. Innebär att klockan varit på ringning 6.45 tre dagar i rad. Ve och fasa. Vad gör man inte för att underlätta för de små liven. Begreppet curling har tagit nya proportioner sedan man själv var ung.

Det har dock med sig fördelen att vi förlagt våra morgonpromenader till lokala orter på vägen för att få något annat att vila ögonen på. Idag blev det en halvtimmes vandring längs kusten vid Furuvik där man i en glugg ser att det inte finns några öar mellan oss och Finland. Därefter en timme i Gävle innan färden till det stora möbelvaruhuset.

Följer med spänning turerna inför det amerikanska presidentvalet. Kandidaterna gör att man blir mörkrädd. Den nuvarande presidenten är alltför gammal (och senil) och gör att man undrar hur han klarar fyra år till. Motståndaren är oberäknelig och kan ställa till med större problem i världsordningen än vi sett i mannaminne. Stackars Ukraina som kan bli ett offer när stormakterna sviker. Turbulensen i Europa gör inte saken bättre. Frankrike gör en kraftig vänstersväng medan Italien går åt motsatt håll. Här hemma är det inte så mycket bättre. Avslöjandet om SDs trollfabriker gör att man funderar på vilka andra metoder som ännu inte sett dagens ljus.

Man får trösta sig med vardagens futiliteter. EM i fotboll, bastu, 24 grader i vattnet och fredagsdrink på verandan. Det kunde vara sämre.

4 juni

Tidiga morgnar är sällsynta för min del men de inträffar emellanåt. Vaknade fem i morse och det var lögn i helvete att somna om igen. Efter en timmes lönlösa försök och en mage som skrek efter att bli matad gav jag upp. Har nyss botat problemet med en kopp te och en rostad smörgås. En nyttigare sort utvald av hustrun. Rustikt surdegsbörd. Råglevain. Osötat och syrligt står det på förpackningen. Ligger på en hylla i frysen tillsammans med några tortillabröd och lite hembakat.

12 grader. Fortfarande lite fuktigt efter gårdagens regn. Solen står lågt. Ett koltrastpar struttar runt på gårdsplanen och några måsar skriker som om de försökte väcka omgivningen. 

Nu är hon 6.37. Konstaterar att det var flera veckor sedan jag skrev i dagboken. Lika bra att göra det nu eftersom det förmodligen är omöjligt att somna om. Gör ett drag i partiet mot schackkompisen. Trodde i min enfald att jag fått grepp om honom och höjt min spelnivå för ett par veckor sedan när jag lyckades vinna flera partier i rad. Visade sig vara en illusion. Kom raskt ner på jorden igen efter några förluster. Måste skärpa mig och inte ha för bråttom. Har även börjat spela med svågern. Två samtidiga partier kanske är för mycket för mina lilla hjärna.

Blev en shoppingdag igår. Åkte i väg före lunchtid när det var tjugosju grader och strålande sol utan att kontrollera vart vädret skulle ta vägen under dagen. Lämnade diverse dynor kvar på soffor och bänkar utomhus som var dyngblöta när vi kom hem framåt artontiden. Får torkas i solen under dagen.

Skjutsade ettan till tåget för hemfärd och arbete. På vägen till det stora köpcentret öppnade sig himlen så att det inte gick att köra i mer än sjuttio på motorvägen. Besökte alkoholmonopolets företrädare, köpte en ny mobilladdare, en bred målarpensel och tråd till grästrimmern medan hustrun gjorde strövtåg i klädaffärer och på IKEA. 

Åkte vidare och köpte en ny mikrovågsugn (mindre än den gamla) och ett par fotbollsskor. Provade på gåfotboll för en vecka sedan och skorna som användes lämnade en del övrigt att önska. Likaså muskler, balans och bollkänsla. Tycks som om fötterna blivit ersatta av två träklumpar. Träningen inleddes med skottövningar. Fick en lätt sträckning i vaden efter tre minuter men höll tyst om det och fortsatte. Skulle vara pinsamt att avbryta så tidigt. Påtaglig träningsvärk med ljumskproblem under flera dagar efteråt. Ska i alla fall ge det en chans under året i mån av tid.

Har tagit upp ett cafébord och två stolar som placerats bland odlingslådorna. Fin plats för eftermiddagskaffe eller en drink. Innebär att tomrummet på terrassen där hemma ska fyllas med något nytt. Letade efter stolar som ska passa ihop med ett planerat litet mosaikbord. Hittade ett par som kan bli aktuella men får avvakta med beslutet tills bordet är köpt.

Inhandlade diverse växter (silverregn), sallad och örter på Plantagen. Ska planteras idag och göra grönsaksodlingen komplett. Sedan är det bara att vattna och vänta. Avslutade dagsturnén genom att hämta äldsta barnbarnet vid hennes extrajobb. 

Nu meddelar ett särpräglat ljud i telefonen att schackmotståndaren gjort ett drag. Klockan är 7.37. Ser ut att bli en fin dag.

13 maj

När hustrun försvinner i väg på sin årliga vandringsresa brukar jag dra mig tillbaka till landet. Här är fördelen att man aldrig behöver vara sysslolös, framför allt när vädret visar sig från sin bästa sida. Som nu.

Alla människor borde tillbringa tid i ensamhet så länge den är självvald. Umgås med sina egna tankar utan störningsmoment eller saker som är absolut nödvändiga att göra. Det är lite som att gå i kloster under några dagar. Visserligen utan böner men sitter man mitt i naturen blir det som stunder av meditation.

Odlingarna behöver tas hand om. Satte ut ett par tomatplantor när vi var här senast och ångrade mig senare när det visade sig bli någon minusgrad ett par nätter. Enligt förståsigpåare ska de inte planteras ute förrän runt skiftet maj/juni. Peppar, peppar de lever. Hoppas de kan återhämta sig efter chocken. Resterande tomatplantor liksom gurkorna får vila inomhus på hemmaplan tills nästa tillfälle vi är här.

I år ska båthuset få lite mer kärlek. På grund av den långvariga vintern är dock snickaren som ska hjälpa oss med de större arbetena försenad med utomhusjobben. Det finns risk för att det inte blir förrän sensommar eller höst. Tills dess får det bli städning och underhåll. Har som mål att tvätta och olja de två uteplatserna som finns i anslutning den här vistelsen. Den ena ut mot sjön och den andra i skydd mot nordanvinden. Ska dessutom försöka hinna med att röja i ett utrymme i båthuset och köra skräpet till tippen. Är nu fyllt med bråte och kvarvarade saker efter föräldrarna. Får göra en utvärdering och se hur mycket vi ska spara av pappas alla gamla fiskeattiraljer. Vissa saker har tidens tand gått hårt åt. Mycket som behöver göras och en efterhängsen förkylning får avgöra hur mycket jag hinner och orkar med.

Blir korta arbetspass och däremellan pauser i fåtöljen på verandan. Skriver, spelar schack, messar med frun eller sitter bara och lyssnar på fågelsången. Det är svårt att identifiera lätena när de försöker överrösta varandra. Talgoxen och bofinken kan urskiljas, dessutom ytterligare en, men namnet på den har försvunnit ur minnet. Här är lugnt men inte tyst en sekund. 

Steglitserna som vanligtvis är skygga varelser tar plats i äppelträdet fem meter bort. Har aldrig hänt förut. Efter en tid inser jag varför. De har ockuperat tornflygarnas holk på långsidan av huset. Kan bli ett drama av stora mått om de ursprungliga bostadsinnehavarna återkommer. Apropå fåglar har en havsörn återkommit flera gånger och slagit sig ner i en björk vid vattnet. Den har gjort flera utfall ner mot båthuset. Undrar vad den har i kikaren? Därunder har ofta minkar kamperat. Den jagas bort av måsar och tärnor och beger sig ut mot havet igen.

Nej, nu får rasten vara slut. Dags att olja in räcket vid båthuset. Korta arbetspass är min melodi.

28 april

Stundtals råder obotlig idétorka. Borde få ur mig något acceptabelt för att hålla dagboksskrivandet vid liv men ibland går tankeverksamheten trögare än vanligt. Orden lägger sig huller om buller utan mål eller mening. Stirrar fånigt in i datorskärmen som om den skulle börja tala till mig och komma med ett tips om något som är värt att berätta. Den förblir som väntat tyst. Tvingar mig att skriva ändå, det får bli som det blir.

Firar systerns nyligen inträffade jubileum (tillsammans med hennes familj, barn och barnbarn) i sydliga nejder lättad över att slippa långkalsonger, kyla och nyfallen snö på hemmaplan. Det är i alla fall snart maj och förväntningarna om lite värme kan knappast betraktas som oberättigade. Vädergudarna är inte nådiga mot oss. Något ont måste vi gjort för att bli bestraffade på det här skoningslösa sättet. Plantorna som börjar gro inomhus får ha tålamod innan de kommer ut i friska luften och får chansen att bära frukt. Med den här takten lär de skördas först framåt senhösten.

Turistindustrin är fascinerande. Stora flygplan fullproppade med solsugna flockas i luften och flyger i karavaner söderut samtidigt som tranorna och andra flyttfåglar rör sig i motsatt riktning och trots kylan syns på landet. Det i övrigt karga och eländiga landskapet här nere har kompletterats med semesteranläggningar som ligger likt ett pärlband utmed kusten. Tidigare obebodda områden har fått en renässans med hjälp av turisternas plånböcker och antalet arbetstillfällen har mångdubblats. Samtidigt hörs högljudda protester mot invasionen som gör att bostadspriser skjuter i höjden så att lokalbefolkningen har svårt att kosta på sig ett vettigt boende.

Hotellet är ett himmelrike för barnfamiljer. Arkitekter har slagit sina kloka huvuden ihop för att alla åldrar (framför allt barnen) ska få sitt. Flera pooler och lekområden, spelrum för ungdomar, schack, bordtennis och två olika kramiga figurer (en giraff och en björn) som får de yngsta barnen att jubla av förtjusning. Konceptet all inclusive gör att även plånboken får semester. Förutom den omfattande buffén finns tack och lov även en à la carte-restaurang för den som vill bli serverad direkt från käket till bordet. Förvånansvärd hög kvalitet på maten. Hittills toppar gambas i vitlöksolja, grillade padrones och oxfilé min lista. Däremot lämnar hittills fiskrätterna lite i övrigt att önska.

Min vana trogen spenderas dagtiden under ett parasoll iförd skyddsfaktor 100 och hatt. Lömska solskador ska hållas på avstånd med alla tillgängliga medel. Efter intensiva studier av omgivningen kan jag konstatera att den typiska svenska småbarnspappan är mellan trettio och fyrtio, lång, smal och med permanent skäggstubb. De ser identiska ut och imponerar dessutom med en förfinad teknik att framföra barnvagnarna. Den äldre generationens män är kortare, tjockare, rör sig stappligare och är till övervägande del flintskalliga. 

I behagligt väder försvinner en vecka förvånansvärt kvickt. Tiden tycks rinna i väg snabbare i vackert väder. Nu återstår bara ett par dagar. Ber till högre makter att temperaturen där hemma är på bättringsvägen. Vi är värda en varm och någorlunda regnfri sommar efter det senaste halvårets väderplåga.

27 mars

Värmen lyser med sin frånvaro men nu lovar i alla fall meteorologerna bot och bättring till påskhelgen. Det är på tiden. Varannan dag har långkalsongerna åkt på för att klara av morgonvandringen. Hoppas att det nya försöket att krossa återstoden av vintern har större framgång än de föregående. Oavsett alla klimatförändringar ökar åtminstone sannolikheten för att man ska kunna ägna sig åt utomhusväxter och odlingar både hemma och på landet inom kort.

Förberedelserna är i alla fall i gång. Fem olika sorters tomater gror i arbetsrummet och samsas med ett antal chilisorter. Nytt för året är ett försök med gurkor. Frön till två olika sorter är inköpta och är de grödor som hittills växt sig störst.

Med ljusets återkomst ökar intresset för utomhusarbete vilket renderat i att delar av terrassen (den som är täckt av trall) har börjat tvättas. Som med allt tråkigt arbete gör man klokt i att dela upp det i omgångar för att det ska bli mer uthärdligt. Med årstiden följer också lusten att förändra här hemma. Diverse nya (begagnade) möbler har köpts in. Ett sideboard i sextiotalsstil köptes nyligen in via Bukowskis och ska avhämtas efter påskhelgen. Fyndade dessutom tre stolar på Blocket, gissar på fyrtio- eller femtiotal. Kan bli fina med lite kärlek i form av ny stoppning och nytt tyg till sitsarna. Avigsidan är att vi måste göra oss av med en del möbler, men å andra sidan har de vare sig affektionsvärde eller är några dyrbara rariteter. 

Har utökat motionsförsöken med ny aktivitet. Före detta arbetskamrat har ”lurat” (läs lockat) med mig att spela bordtennis. Rolig sport som jag sysslade med några år i ungdomen. Vid ett samtal med andra åldringar vid första träningspasset berättade jag att det var femtio år sedan jag höll i ett racket (med några undantag). Efteråt insåg jag att det är prick sextio år sedan. Obehagligt hur åren tickar i väg.

Tvingades läsa på om redskapen som är indelade i olika klasser och beskrivningar av vad de har för kvaliteter. Behöver knappast något värstingracket men vill ju heller inte blamera mig med att komma med något av de allra enklaste. Imponerades av många gamlingar där vissa tydligen fortfarande tävlar i seniorsammanhang.

Tyvärr kunde jag konstatera att det fotarbete som behövs för att spela bra var obefintligt. Däremot går det sakta men säkert åt rätt håll. De horribla misstagen blir gradvis färre. Spelet påminner på sitt sätt om mina schackmatcher; man vinner inte på grund av fantastiskt spel utan på grund av motståndarens misstag.

Den mest påtagliga påminnelsen om åldern visade sig dagen efter. Tre timmars spel får sina konsekvenser. Värk i ett otal större och mindre muskler som länge varit i vila fick mig att stappla fram. Hustrun får stå ut med gnällande, stånkande, pustande och allehanda andra typiska gubbljud. Nåväl, det kan säkert göra gott för balans, koordination och välmående i största allmänhet.

Glad påsk.

2 mars

Hoppet börjar gry. Ljusets gradvisa återkomst är efterlängtad även om den rör sig i maklig takt. Ibland undrar jag om resorna till värmen under vintertid gör det ännu svårare att stå ut med mörkret och kylan här hemma. Kontrasten är gigantisk och känslan av det behagliga semesterklimatet bleknar med blixtens hastighet.

Tack och lov gör förändringen att dagarna blir längre och morgonvandringen kan inledas tidigare. Dessutom utan risk för att halka och slå ihjäl sig. En inte ofördelaktig fördel när man närmar sig åldern då brutna lårbenshalsar ockuperar sjukhusen. Isen på sjön börjar långsamt försvinna. Änderna och svanarna har nyligen fått sällskap av sothöns. Fulica atra är en vattenlevande fågel som tillhör familjer rallar. Kroppsformen är rund, fjäderdräkten skiffersvart och näbben vitaktig. Ett kännetecken är annars att den nickar med huvudet när den simmar.

För oss är sothönans återkomst ett vårtecken som är lika påtagligt som när de första tranorna siktas vid Hornborgasjön. Det är också en signal på att börja förgro tomater och andra godsaker som ska förflyttas till pallkragarna på landet om ett par månader. Ett annat är all fågelsång som blir en uppmuntrande ljudkuliss när motionen ska inleda dagarna.

Talgoxarnas omisskännliga ti-tu ti-tu ti-tu dominerar men den sägs ha ett fyrtiotal andra läten som inte är lika enkla att identifiera. I morse hörde jag en fågel med ett ljud i skällan som jag aldrig hört förut. Det var som om den hade ett stränginstrument inopererat i strupen. Tititi-rum tititi-rum sjöng den. Stannade och försökte spana in den välljudande fågeln utan att lyckas. Har svårt att tänka mig att det är något av talgoxens andra läten. Får botanisera i den app av fågelljud jag har i telefonen och se om den går att identifiera.

Under sysslolösheten har vi bestämt oss för att göra om i arbetsrummet. Eftersom jag inte är överhopad av jobb längre (ironi) blir det ett kombinerat bibliotek och träningsrum med fåtölj för läsning. Skrivbordet som varit en trotjänare i decennier ska läggas ut på Blocket och vi har fått överta en sextiotalsmöbel efter tvåans svärmor. Återstår dock en hel del för att pryda väggarna. Är väl ett ålderstecken att man börjar anamma delar av den stil som rådde när man växte upp. Ett annat är att senaste spellistan på Spotify domineras av låtar från andra hälften av samma årtionde.

I kväll ska vi smörja kråset hos en före detta kompanjon och arbetskamrat med fru. Reserverar helgerna för vänner där fortfarande någon av dem jobbar. Övriga får förgylla våra dagar vid luncher i veckorna. I morgon ska vi följa fyrans utmaning att ta sig igenom Vasaloppet. Har försökt övertyga honom om att det aldrig är för sent att ge upp.

12 februari

Grått, grått, grått. Och måndag. Känner tacksamhet för att man inte behöver gå upp i ottan, streta till bussen och bege sig till ett arbete. Kliver ur sängen och konstaterar att det är tre minusgrader, väderappen hävdar att det känns kallare än så. Tvingar mig igenom morgonvandringen. Pinande vindar gör att sträckan kortas ner och ersätts av lite mer stretchning och styrkeövningar, läs pensionärsgympa. Längtar tillbaka till värmen i Mexiko.

På sjön ligger snö ovanpå isen, förutom på några ställen där det är öppet vatten av någon underlig anledning. Svanarna rör sig, två och två, långsamt över istäcket och glider försiktigt ner i vattnet. Går upp i andra änden och fortsätter till nästa badkar. Fascineras över den långa böjliga halsen som verkar kunna vändas och vridas i de mest osannolika vinklar. Lika lustigt ser det ut när de använder halsen som en dammsugarslang och städar av botten så att bara rumpan sticker upp ovanför vattnet.

Lördagen var en milstolpe i familjehistorien. För första gången blev vi, som en gemensam födelsedagspresent, bjudna på restaurang av trean och fyran. Kan man hoppas på en kommande tradition? Agaton i Gamla Stan. Italienskt. Fullknökat med folk, både på Västerlånggatan och i restaurangen. Syns inte ett spår av eventuell knaper ekonomi hos gemene man även om man förstår att många går på knäna på grund av höjda matpriser och ökade räntor. Det sistnämnda lär vi bli varse inom kort. Lånet på bostaden ska skrivas om. För första gången valde vi att binda räntan när vi köpte lägenheten för åtta år sedan. Till 1,17% ränta. Ett lyckokast som snart kommer att förvandlas till en kalldusch.

Dagen innan hade vi grannarna över på en fredagsdrink. En annan trevlig tradition. Ansträngde oss lite extra med tilltuggen för att försöka hålla jämn nivå med senaste tillfället hos dem. På min lott föll att fritera scampi panerad med panko och cocos att serveras med chilimayo och sötsur sås. En av mina paradrätter. I mitt eget tycke har jag lyckats få till läckerheter med vanlig kastrull och provat mig fram med kyckling, fisk och scampi. A piece of cake.

För säkerhets skull förfriterade jag de små krabaterna så att de bara snabbt skulle doppas i frityroljan innan servering. Det gick inte som jag tänkt. Oljan var för varm. I stället för krispiga välsmakande smådjur blev de både lätt brända och sega. De artiga gästerna tonade ner misslyckandet medan min självbild som friteringsexpert fick sig en törn. Surt sa räven.

I övrigt förfasar vi oss över alla skridskoåkare på sjön och funderar på hur vi ska bära oss åt när någon går genom isen. Ännu har vi ingen bra lösning och hoppas att vi inte behöver det.

26 januari

Ibland undrar jag om man är född på fel sida av jordklotet. Inte för att stekande sol och brännande värme är min melodi, men mörkret och kylan som tränger igenom märg och ben i vårt land är nästintill outhärdlig. Det har blivit värre med åren. Man får ta sin tillflykt till behagligare platser så länge orken finns kvar och pengarna räcker till.

Det är beklagligt att det ska behövas resas kors och tvärs i världen för att man ska råda bot på eländet. Plånboken tar stryk och miljösamvetet får sig en törn varje gång man flyr till ett behagligare klimat. Med alla skarpa hjärnor i världen borde det vara möjligt att uppfinna alternativa drivmedel eller färdsätt som är mindre ångestframkallande. Ju mer människor har möjlighet att resa desto färre motsättningar. Vi får större förståelse för våra särarter och skilda intressen kan överbryggas om vi möter varandra.

Inser samtidigt att det är en utopisk tanke som världen ser ut idag. Förutom krigen som härjar i Europa ska förmodligen två överåriga herrar göra upp om presidentämbetet i USA. Det är inte utan att man fasar över vad som komma skall. Man får försöka gripa tag i de halmstrån som finns och hoppas att sunt förnuft, medmänsklighet och några intelligenta varelser kan hjälpa oss ur knipan.

I väntan på att underverken ska inträffa kan man ligga under ett parasoll och betrakta skådespelet vid stranden. I den lilla lagunen som är uppbyggd innanför vågbrytarna simmar flera fiskstim omkring, många uppemot tre till fyra decimeter långa. De skockas omkring en så snart man går ned i vattnet för att kyla ner kroppen.

Tio till femton meter upp i luften ryttlar pelikaner med vingarna utspända och studerar fiskarnas rörelser. När de utsett sitt byte fäller de in vingarna och störtdyker ner bland de badande för att spetsa den utsedda fisken som en kort stund förvaras i undernäbbens säck i väntan på att bli svald.

Följer Sveriges semifinalmatch mot Frankrike via Aftonbladets livechat. Stängde uppgivet av telefonen en bit in i första halvlek när fransoserna tagit en stor ledning. Tittade in igen i andra under lunchen då Sverige mirakulöst har vänt till lika. Beger mig till baren för kaffe och den tioåriga Torres som blivit lunchmedicinen på den här resan. När jag är tillbaka leder Sverige med två. 50 sekunder kvar. Segern är så gott som hemma. Till slut lyckas Frankrike kvittera på ett frikast i sista sekunden. Förlängning. Dramatiken är fulländad och vissa påstår att domsluten är tveksamma. Svårt att ha en uppfattning om när man inte kan se matchen själv. Tyvärr slutar den här sagan olyckligt som så många andra gånger i idrott.

I kväll blir det asiatisk middag och samling i Mezcalitos bar dessförinnan med syster och svåger. Ett av flera glädjeämnen som sätter guldkant på tillvaron. 

9 januari

Nytt år. Det är fullkomligt omöjligt att begripa hur de kan försvinna i sådan rasande takt. Senaste veckorna har varit krassliga. Två veckors förkylning sätter sina spår. Hann med ett par timmars firande med trean och fyran med respektive på julafton sedan var det bara att slå igen butiken. Tack och lov kunde vi i alla fall veckan innan genomföra det traditionella julbordet på Ulriksdal som mamma och pappa initierade för ett tjugotal år sedan. Däremot tvingades vi ställa in de återkommande samkvämen på juldagen, annandagen och nyårsafton. Satt ensam och inväntade tolvslaget medan hustrun försökte bota förkylningen med sömn. Det är först när man är sjuk som man förstår vilken gåva det är att vara frisk.

Krafterna har återvänt till den grad att de idag räcker till en halvmils promenad på förmiddagen. Det är nästan folktomt på gatorna och den bitande kylan som rått den senaste tiden har vikt undan. Skolorna ligger tomma, terminen tycks inte ha startat ännu. Underställ, täckbyxor och varma vinterkängor gör att minusgraderna är uthärdliga. Det är till och med behagligt i solskenet trots att jag inte är den största påhejaren av vintermånaderna. En tröst är att ljuset återvänder även om det går långsamt.

Solen står lågt och orkar knappt masa sig över de högsta husens skorstenar innan den vänder nedåt igen. Man får vara tacksam över de korta stunderna den behagar visa sig. Kvarvarande änder och svanar samlas i ån som inte fryser till i första taget. På hemvägen är ett par brandbilar parkerade i närheten av strandpromenaden. Det är övning. Precis i gränsen mellan det öppna vattnet och isen på sjön tränas räddning av personer som gått genom isen. Två personer ligger i vattnet i kanten till det öppna vattnet vid vassruggen på andra sidan. Förmodligen har de dragit nitlotten när det skulle avgöras vilka som skulle vara utsatta och vilka som skulle agera undsättare. Två brandmän ger sig ut med en form av släde för att rädda kamraterna som ligger i vattnet. Aktionen blir lyckosam och kollegorna vid strandkanten halar in släden med räddaren och den nödställde. Bredvid mig har ett tiotal personer samlats i solskenet för att betrakta skådespelet.

Julen är undanstädad. Stjärnor, belysta minigranar och de traditionella ljusstakarna har förpassats till sina kartonger och får vila där tills nästa jul. Däremot behåller vi ljusslingorna utomhus en tid. De får lysa upp de mörka timmarna ett par månader till.

Middagen blev torsk med parmesantäcke och en pikant tomatsås. Ugnsgratinerad potatis, sötpotatis och rotselleri därtill. Såg färdigt tredje avsnittet av Historien om Sverige. En sällsynt välgjord och påkostad serie med naturscenerier av sällan skådat slag.

Inväntar med spänning europamästerskapen i handboll för herrar. Äntligen har vi återigen etablerat oss i världseliten. Det är inte många sporter som kan stoltsera med något motsvarande. Möjligen vårt tvåmannalandslag i beachvollyboll som ständigt imponerar.

Hoppar över världsläget och kriminaliteten den här gången. Det ser mörkt ut.

Snart bär det av till värmen igen. Känns som att det behovet växer sig starkare för varje år. God natt.

19 december

Det saknade ljuset har återvänt. Efter drygt sex veckor i södra Europa där vi varit bortskämda med sol och värme på dagarna var det en mindre chock att komma hem. Även om det var förväntat har de korta dagarna likafullt en dämpande inverkan på humöret. Det kompakta grå molntäcket har legat konstant fram tills igår då himlen plötsligt blev isande blå. Såg på väderkartan att vi befinner oss strax norr om det molntäcke som täcker stora delar av landet. Man får vara tacksam för varje liten solstråle som letar sig fram.

Nu är det ett par månader sedan vi var på landet senast och kan konstatera att det kommit ovanligt mycket snö för årstiden. Tidigare år har vi inte behövt ploga förrän i senare delen av januari. Utan insats av bonden för att göra den kilometerlånga sista vägen till oss farbar hade det varit omöjligt att ta sig hit. Blir ett par lugna dagar för att inspektera att väder och vind inte ställt till med alltför stora problem samt att vattna de övervintrade blommorna. Plus att ställa in golfklubborna för vinterförvaring.

Hade i lördags det traditionella julbordet på Ulriksdals Värdshus som initierades av föräldrarna för ett femtontal år sedan och fortsätter till deras minne. Överdådigt som vanligt och en miljö som gör att man kan inbilla sig ljudet av slädar och bjällerklang. Första etappen i julfirandet som kommer att pågå tre dagar i rad med start på julafton. Dagen efter tillsammans med alla barn och barnbarn. Annandagen med fruns sida som avnjuts med italienskt julbord i stan. Sedan får det bli några dagar att hämta andan och pusta ut innan det är dags att fira nyår.

Har också passat på att boka vinterresa till värmen så att man har något att se fram emot. Blir Mexiko i år igen tillsammans med syster och svåger. Samma ort, Akumal, men annat hotell. Vad gör man inte för att slippa kyla och mörker? Vi tar tillfället i akt medan vi kan och orkar, tids nog sätter väl en eller annan krämpa käppar i hjulet eller så säger plånboken nej. Blir ett par veckor i skuggan med hög solskyddsfaktor, huvudbonad och en bok.

Följde handbollsdamerna under VM. Stundtals var det lysande insatser även om det inte räckte till när vi ställdes mot de allra bästa. Bara att konstatera att allt behöver klaffa för att rubba lagen i den allra yppersta eliten. Förvånas över kritiska kommentarer i media och på sociala medier. I hur många sporter är vi ett av världens fyra bästa länder?

28 november

”God morgon, det är ett ganska stökigt väderläge nu. Vi har ett flertal lågtryck som är på ingång från öster som idag kommer ge en hel del snöfall och varningar är på flera håll utfärdade. Lågtrycket närmar sig med ihållande nederbörd som ökar framåt eftermiddagen. Det har varit en riktigt kall morgon med ner mot fem till tio minusgrader även i sydligaste delarna av landet.”

Väderpresentatören på TV4 visar på kartan hur vädret kommer att te sig under dagen. Tack vare Apple TV kan vi se samma kanaler här nere i Algarve som hemma. Följer morgonprogrammen och nyheterna och förfasas över vädret där hemma. Häromdagen började vi också se Ljuset vi inte ser, en miniserie på Netflix. Boken som är förlagan till serien tillhör mina favoriter, både handling och språk väcker stor beundran. 

Här nere har det också blivit kyligare, i morse var det bara tolv grader men några timmar senare är det alltid uppemot tjugo. När solen ligger på mitt på dagen kan det jämställas med en riktigt fin sommardag i Sverige. Under eftermiddagen har vi avverkat en liten träningsrunda på golfbanan. Chippning och puttning stod på programmet.

I morse gick vandringen åt motsatt håll från staden. Förbi marinan, samlingsplatsen för dem som med båt vill bege sig i väg och se den vackra kuststräckan som är en naturupplevelse i sig. Mellan vår tillfälliga bostad och båthamnen ligger en lång rad spökhus utefter bergssluttningen. Precis påbörjade, halvfärdiga och nästan klara hotell och bostadshus. Ingen verksamhet sker, inga byggnadsarbetare är på plats. Enbart en eller annan uteliggare som nästlat sig in för att få tak över huvudet. Tydligen en effekt av Lehman-kraschen 2008. Tragiskt att se alla dessa investerade miljoner som gått upp i rök.

På bergsryggen västerut radar lyxvillor upp sig på rad. Kontrasterna är slående. Fortsätter man längre bort avlöser stränderna varandra. Apropå naturupplevelser har vi gjort ett par spektakulära utflykter. För ett par dagar sedan begav vi oss till Sagres och fyren Cape St Vincent, Europas sydvästligaste punkt. En hisnande upplevelse för en person med höjdfobi. 

För att utmana rädslorna ytterligare begav vi oss tillsammans med vänner till Monchique igår. Monte Foia är den högsta punkten i Algarve med en magisk och milsvid utsikt över hela kusten och landskapet norrut. Som om inte det vore nog gick färden till en nybyggd vandringsled där träbroar var byggda längs med ravinerna. Som extra krydda på anrättningen har de konstruerat en femtio meter lång hängbro som går tjugo meter över marken. För mig räckte det med vandringen utefter den grusade stigen där själva träkonstruktionen började. Det var hisnande nog. Väntade och fick efter en stund sällskap av kamraten medan kvinnorna, som inte är behäftade med samma höjdåkomma, vandrade vidare. Skulle inte passerat den bron om jag så fick en miljon.

Nu är det mindre än två veckor kvar men inser att det är på platser som den här det erbarmliga november ska tillbringas. Förbereder oss för en köldchock när det bär hemåt.

28 oktober

Solen kryper sakta upp över hustaken och omvandlar Atlanten till en glittrande gigantisk vattensamling. Panoramafönstret som vetter mot söder ser ut som ett bländande vykort. Vita husfasader med platta tak, små orangefärgade tegelpannor på utbyggnader som kontrast till den blå bakgrunden. En humörhöjande morgonhälsning. Telefonen påstår att det är arton grader ute. Betydligt gynnsammare förhållanden för en promenad än där hemma.

Från höjden där lägenheten är belägen leder trappor oss ner till Rua das Laranjeiras. Tar till vänster på gatan kantad av kubistiska kritvita hus blandade med resliga kaktusar och palmer som liknar siluetter i motljuset. När vi kommer runt nästa hörn framträder kyrkogården Cemitéro Municipal De Albufeira. En liten och vacker begravningsplats totalt olik våra svenska motsvarigheter. Små mausoleer står uppradade bredvid varandra, en sista viloplats för de som en gång drog sitt strå till stacken för att hålla hjulen snurrande här.

Förvånas en aning över gatunamnet som ska ta oss ned till den centrala delen av Albufeira. Rua Sir Cliff Richard. Förmodligen en hommage till horderna av engelsmän som, precis som vi, valt orten för att fly vädret på hemmaplan. De är inte underligt att det finns flera sportbarer där det visas matcher från Premier League och andra europeiska drabbningar där brittiska lag är inblandade. Är som om vi hamnat i en bríttisk koloni.

Efter ett par hundra meter uppenbarar sig den breda och flera kilometer långa stranden som är stadens gräns mot havet. Enligt kartan är det tre olika stränder förbundna med varandra och med Praia dos Pescadores i mitten. Tråcklar oss vidare ner mot havet på omväxlande breda och smala gator med, i mina öron, poetiska namn. Rua Cel Aguas och Rua Primeiro De Dezembro klingar betydligt mer melodiskt än Kungsgatan och Sveavägen.

Promenader längs med havet tycks vara den dominerande morgonaktiviteten för fler än oss. Enstaka tar ett dopp och några män provar fiskelyckan. På vägen tillbaka upptäcker vi att det pågår någon form av tävling på stranden. Av nyfikenhet närmar vi oss och ser en liten uppbyggt arena med en rektangulär sandyta och volleybollnät. Runtomkring värmer atletiska kroppar upp tillsammans med bollar. Slår oss ned på en bänkrad där en sorts match ska börja. Fotbollsvolleyboll. 

Letar senare på nätet och får information om att det är finaler i European Footvolley Championship den här helgen. Både för damer och herrar. Ser delar av en match mellan Spanien och Schweiz. Tvåmannalag. Tydligen är även Sverige representerat med ett lag. Imponeras av barfota bolltrollare med en teknik som skulle göra vanliga fotbollsspelare gröna av avund.

Novemberflykten inleddes för ett par dagar sedan. Åter till kylan och mörkret där hemma i december.

19 oktober

Hösten innehåller alla tänkbara väderslag. Även under ett och samma dygn. Snön låg i tunna skikt när man blickade ut över gårdsplanen på morgonen. Blev en kort promenad till brevlådan bara för att konstatera att den som förväntat var tom. Uppehåll men blåser på från norr. Såg att det ska vara cirka sex sekundmeter. Sorten som får det att bita i kinderna. Skjuter upp eldning av grenar och annat naturskräp som samlats ihop senaste månaderna till en annan dag.

Bara vi och de bofasta tycks uthärda det första riktigt kalla oktoberdagarna. Inte ens korna vistas utomhus längre. De fick snällt vandra in till sina vinterboningar för ett par veckor sedan. Till helgen lär vi få sällskap här ute eftersom det vankas arbetsinsats för att hålla den privata grusvägen i trim. Är sex eller sju fastigheter som gemensamt ska avverka sly och kanske fälla några enstaka träd som kan ställa till med problem framöver.

När vi är tillbaka från promenaden är kommer en kort hagelskur innan solen behagar visa sig och lysa upp årets hittills vackraste höstfärger. Gårdagens arbetsuppgifter fokuserade på att paddla in badbryggan till sin vinterplats i en skyddad del och ta in bord och de sittplatser som tillhör båthuset. Dagen har handlat om att tömma alla vattentunnor innan isen förstör dem och att dra upp båten. Möjliggörs eftersom den nya (begagnade) bilen, tack och lov, har dragkrok. Har genomlidit sex år med bil utan dragkrok vilket gjort saker och ting lite mer invecklade. Däremellan fick motorsågen göra sitt för att kapa upp grenar och stammar som ska eldas respektive bli till ved.

Hustrun har ägnat sig åt alla blommor som ska övervintra i två olika rum samt ställa i ordning utemöbler som vinterförvaras i en skyddad del av verandan. Pustar ut framför teven vars innehåll helr och hållet handlat om Lasse Berghagens död och överskuggat alla krig och annat elände. De positiva nyheterna lyser alltjämt med sin frånvaro.

Möts på vägen till bastun av ihärdigt snöblandat regn. Ett av vårt lands kännemärken. Tröstar mig med att vi snart ska bege oss till Portugal. Algarvekusten. Är drygt tjugo plus där när jag skriver det här. Skönt. Ska bli en ny erfarenhet med sex veckors vardagsliv i ett annat land i hyrd lägenhet. November tillhör inte mina favoritmånader, det var annorlunda i ungdomen eftersom födelsedagen inträffar då. Planen är att spela lite golf tillsammans med hustrun. Får se om hennes tålamod räcker till för prövningen. Dessutom ska det bli vandring. Då handlar det mer om att min ork klarar prövningen. Långsammast bestämmer tempot.

Till alla eventuella tjuvar som läser det här kan jag meddela att larm med kamera är installerat hemma i lägenheten. Samt att det inte finns förmögenheter gömda någonstans. Med andra ord kan det kosta mer än det smakar att göra ett inbrott. Återvänder lagom till julbestyren.

24 september

Kanske är det dags att göra september till den vedertagna semestermånaden. Efter att juli regnade bort framstår innevarande månad som den vädermässigt bästa hittills i år i hård kamp med en period under våren. Då gjorde torkan att vi satte upp fler hängrännor på landet och köpte fler och större vattentunnor. Med andra ord har det svämmat över både här och där sedan dess. Vi har åtminstone inte lidit vattenbrist till odlingarna.

Fotbollsbesvikelserna har radat upp sig under en tid. Herrlandslaget fortsätter sin kräftgång och framkallar både sorg och uppgivenhet. Hammarby gick rejält på pumpen mot Malmö trots att spelet stundtals var helt okej. Damlandslaget som stått för sommarens behållning fotbollsmässigt lyckades inte heller få med någon poäng från hemmamötet med världsmästarna från Spanien. Får trösta mig med att vi återigen är europamästare i bordtennis. Alltid något. Man får gripa tag i de få halmstrån som finns.

 Uppvaktade svågern som nått pensionsåldern med gemensamt besök på musikalen Hair. Ett par nostalgitimmar med gamla godingar som Aquarius och Let the sunshine in. Broadwaymusikalen hade premiär 1968 men blev mest känd här i Sverige genom filmen med samma namn som regisserades av Milos Forman. Gav outplånliga intryck när den kom. Var banbrytande och spektakulär med sin drogliberalism och protesterna mot Vietnamkriget och handlar om en ung man från vischan som träffar ett gäng hippies. Tydliggör den tidens generationsklyfta. Ser till min fasa att den unga huvudpersonen från filmen är född samma år som jag.

Har fått förmånen att beundra ett par av kamraternas lantställen på nära håll under sommaren/hösten. Båda med relativt nyproducerade och arkitektritade bostäder. Blir oerhört fascinerad och betagen av formspråk och hur man lyckas skapa både vackra och funktionella helheter. Olika men ändå olika. Den ena vackert belägen vid en insjö och den andra högt på ett berg med utsikt över Stockholms skärgård. Väsensskilda från vårt eget sommarresidens som inte heller är fy skam. Alla dock med den enastående fördelen att vatten är i sikte. Märkligt hur detta naturens element kan ge en meditativ upplevelse. Ro i själen.

Äntligen har vi kommit till skott med TBE-vaccinationer. Våndan över att bara tagit en spruta har förföljt oss länge. Att drabbas av det här viruset kan ödelägga resten av livet. Åkte till vårt drop-in-vaccinations-ställe för att råda bot på ångesten och påbörja en ny kur. Där blev vi upplysta om att vi redan tagit tre doser och att en fjärde var lämpligt att ta nu. Vi såg på varandra i förvåning och konstaterade att den begynnande demensen kan ta sig olika uttryck. 

En liten idrottslig tröst så här på söndagskvällen är att Hammarby nyss lyckades vinna över allsvenskans sämsta lag. Lättnad. Nu blir det Niklas Strömstedt i Vilket Liv!

29 augusti

Morgonljuset letar sig in genom den smala springan till vänster om mörkläggningsgardinen. Ser ut att bli fint väder idag. Åtminstone sol. Annars var det lite si och så med den varan när vi anlände. Första dagen bjöd på regn och hagelskurar. Sökte skydd under presenningstak vid söndagens marknad. Hörde att det varit etter värre på Mallorca med skyfall och ett herrans oväder. Vi på fastlandet har uppenbarligen klarat oss bättre.

Har en tradition med svågern och svägerskan att turas om att arrangera en överraskningsresa neråt Medelhavet. Undantaget pandemiåren då vi omväxlande höll oss i Sverige alternativt bokade en charterresa. För säkerhets skull. I år är det deras tur att bestämma och boka vart kosan ska styras. I uppgiften ingår även att konstruera ledtrådarna till ”Vart är vi på väg?” under färden till flygplatsen. Efter gissningar på de flesta sydeuropeiska länder visade det sig att Spanien är målet. Albir, en liten badort på Costa Blanca-kusten mellan Benidorm och Altea. Enligt det allvetande nätet är det cirka fjortontusen bofasta som huserar här. Turisterna dominerar.

Trots att jag är halvt medvetslös uppskattar jag morgnarna alltmer. Framför allt vid vistelser i sydligare nejder. Temperaturen är behagligare och ljuset när solen står lågt är nästintill en religiös upplevelse. Att röra på sig innan frukost har blivit en nödvändighet för att motverka stelhet och råda bot på ryggproblem. 

Tydligen är jag inte ensam om insikten att morgonstund har guld i mun(d). Strandpromenaden är välbefolkad. Alla gör på sitt sätt. Vissa strosar i maklig takt medan andra låter benen gå som trumpinnar. Några släpar sig fram med tunga steg och en del har benmuskler som gör att de studsar som gummibollar. Stilarna är minst sagt unika. Ett fåtal låter kroppen vakna under en simtur.

På nära avstånd finns dessutom två vandringleder där det ena slutmålet är en hänförande utsikt vid en fyr. Får bli den här resans utmaning. Lite senare. Hotellet är relativt stort. Sex våningar och två flygelbyggnader som pekar rakt ut mot havet så att alla ska få en glimt av vattnet. 

Mellan sejouren vid stranden och middagstiden uppstår ett fascinerande skådespel på balkongerna mitt emot. Dörrarna slås upp och ut träder hotellgästerna. Ett gammalt par avnjuter sin aperitif. På andra våningen roar sig en flintskallig man i övre medelåldern med att lyssna på radio. Snett ovanför honom sitter en kvinna och läser en bok medan den brunbrände mannen sitter bredvid och gäspar. Ett yngre par är helt uppslukade av sina mobiltelefoner. Nyduschade gör vi oss klara för samling i baren. Kortspel står på programmet likt vid alla resor med det här sällskapet. 

Har redan hunnit förfasas över hur snabbt de inväxlade pengarna tar slut. Prisökningar och fallande kronkurs gör att kostnaden för ett par veckor har stigit rejält på ett par år. Å andra sidan; de stackars slantar man skrapat ihop ska göras av med på ett eller annat sätt.

10 augusti

Upptvingad i ottan. Klockan på ringning. Hustrun har tidigt återbesök på Södersjukhusets ögonmottagning. Hon drabbades av glaskroppsavlossning med hål på näthinnan för ett par veckor sedan. En åldersrelaterad åkomma. Fick laserbehandling för att minska risken för ökade problem. 

Packade redan i går kväll för att kunna åka vidare till landet direkt efter sjukhusbesöket. Eftersom vi har ringa erfarenhet av morgontrafiken blir det till att ge sig av i god tid. Visar sig inte vara några köer att tala om. Antingen semestrar fortfarande vår yrkesverksamma befolkning eller så börjar de senare på morgonen.

I bilen ligger redan mina golfklubbor och en nyinköpt motorsåg av värstingmodell. De förstnämnda var på turné till Dalarna förra helgen med mediokert resultat. Varken bra eller dåligt. Det var första rundorna i år med undantag för en Spanienutflykt i april. Jag sliter knappast ut dem numera. De lär räcka livet ut om jag fortsätter spela i samma takt.

Har insett att min gamla motorsåg har begränsad kapacitet. Av snålhet (?) nöjde jag mig förra gången med att välja en billigare modell för sällananvändning. Den har fungerat helt okej, men med alla träd på tomten lär det behövas rejäla skogshuggartakter framöver. Har börjat röja för att förbättra sjöutsikten. Det nya arbetsredskapet har fått toppbetyg i tester så förhoppningen är att den ska göra jobbet enklare. Framför allt eftersom den grävde ett djupt hål i plånboken.

Köper en liten latte och en chokladcroissant och tar med till väntrummet eftersom frukosten innan avfärd blev mager. Ikläder mig rollen som moraliskt stöd. Ögon är känsliga saker och lite support är på sin plats. Kan ägna mig åt att skanna av mobiltelefonen och skriva en stund på laptopen under väntetiden.

Inser att det är hög tid för ett nytt dagboksinlägg och låter hjärnan arbeta med tänkbart innehåll. Tar ett par foton. Ett på klockan på väggen och ett annat på min kaffemugg. Blir betraktad av en äldre man av utländsk härkomst som betraktar mina förehavanden. Han sitter i en rullstol med sockiplast på fötterna. Uppenbarligen har han missförstått hur de ska användas eftersom de runda små gummipluttarna som gör att man inte ska halka sitter på ovansidan av foten. Efter lite grubblande har han antagligen bedömt att det är en form av dekoration som ska synas.

När Mohammed ropas upp (han heter tydligen så) hör jag att han diskuterar mitt fotograferande med läkaren. Uppfattar däremot inte vad han säger, eller vad läkaren svarar, innan dörren stängs bakom dem. Efter tio minuter kommer de ut igen och läkaren kommer fram till mig och säger att mannen är orolig för att ha blivit fotograferad. Visar mina två bilder på klockan och kaffemuggen för dem och får ett leende och ett litet skratt från läkaren. Anser förmodligen att jag är en kufisk typ som väljer sådana motiv.

Hustrun får besked om att de hittat ytterligare ett hål på näthinnan. Tungt och tröttsamt. Hon får genomgå samma laserbehandling igen. Enligt läkaren är det i alla fall osannolikt att det uppstår fler hål.

Avslutar parkeringen som kostar sextiotre kronor och styr kosan mot landet i regn och rusk. Handlar för att kunna ta emot gäster på lördag. Fyran med flickvän (nyblivna radhusägare) kommer upp tillsammans med hennes föräldrar.

Nu är det bara två veckor tills vi flyr detta bedrövliga sommarklimat. Får se om vi byter regn mot bastuliknande värme och bränder. Destinationen är okänd eftersom svågern och svägerskan bokat resan. För oss blir det en överraskning. Gammal tradition. På väg till flygplatsen blir det Vart är vi på väg? med ledtrådar. Gissningsvis någonstans runt Medelhavet.

14 juli

Vädret växlar. Från en torkperiod då vi var tvungna att använda en extrabrunn för att pumpa upp vatten så att odlingarna inte skulle förfaras till störtregn så att alla tunnor blev överfyllda. Det växer hejdlöst. Kan minska salladslandet nästa år eftersom vi inte hinner äta upp allt som kommer upp i raketfart. Tomater i olika sorter lär bli ett välkommet tillskott om ett par veckor. Örtlandet, mangold och grönkål översvämmar sina begränsade delar. Däremot är det klent med salladslök och sockerärter. Får ersättas med andra grödor nästa år.

Äldsta barnbarnet har sommarjobb på Furuviks äventyrsbad. Har bidragit med skjutsning vid några tillfällen. En morgon när jag lämnade henne där vid åttatiden satt ett femtiotal flickor i yngre tonåren utanför entrén innan de öppnat. Undrade om de var någon form av skolutflykt. Barnbarnet upplyste mig om att Hovet skulle spela på kvällen och att de köade för att få de bästa platserna vid scenen. Tillhör inte de grupper som jag plågar öronen med dagligdags. Men historien upprepar sig. Minns att jag köade vid Svala & Söderlund för att köpa biljetter när Jimi Hendrix skulle spela på Konserthuset.

Vid ett annat tillfälle ringde hon på kvällen och meddelade att bussen som går en gång i timmen var inställd. Som orolig morfar hade jag för ovanlighetens skull avstått från vinet till middagen, tack och lov. Har man inte barn att sörja för får man låta motsvarande ansvar ägnas åt barnbarnen.

Lyssnade av misstag på Ring så spelar vi en morgon. Var som en fläkt av barndomens helgdagsmornar. Ungefär som att tiden stått still i drygt ett halvsekel. Skillnaden var programledaren och låtvalen. Frågorna var likartade.

Har flera gånger ondgjort mig över en av de reklamfilmer som regelbundet visas på de tevekanaler som är kommersiella. Bland lågvattenmärkena finns Unibet. Deras påstående att: Unibet föddes ur kärleken till sporten är lite väl magstarkt. Det skulle snarare uttryckas som att den föddes ur kärleken till pengar. De har gjort en märklig omskrivning av de verkliga motiven.

Det har tydligen blivit på mode att bränna religiösa skrifter med hänvisning till yttrandefriheten. Tycker att det är märkligt och svårt att förstå. Andra länder har förbud mot liknande handlingar. Instämmer i vår strävan att få uttrycka våra åsikter men för mig förvandlas det hat och hot vilket rimligtvis inte borde vara tillåtet. Karikatyrer av Muhammed, Jesus eller andra religiösa företrädare måste naturligtvis vara acceptabelt. För övrigt anser jag att allt brännande av böcker borde vara förbjudet. Som ett hatbrott mot litteraturen. Dessutom drar det resurser från polisen som har väsentligt viktigare saker att ägna sig åt.

Idag är det Frankrikes nationaldag. Vive la France.

25 juni

Midsommarhelgen är snart avverkad. Varit ett stillsamt firande på landet tillsammans med ettan och tre barnbarn i sällsynt behagligt väder. För ovanlighetens skull begav vi oss till en festplats för att se resning av midsommarstången och lyssna till den traditionella spelmansmusiken. Gav mersmak. Kan bli ny tradition när vi firar här uppe i stället för den sedvanliga lunchen som omöjliggör bilkörande.

Festplatsen har en religiös koppling och medelåldern bland arrangörerna förvandlade oss till juniorer. Hela midsommarstången var dekorerad med små kvadratiska och färggranna tygstycken. Måste ha tagit en evig tid att förbereda alltihop. Men eftersom de inblandade inte lär ha något jobb att gå till om dagarna är sysselsättningen förmodligen en uppskattad terapi. Myllrade av folkdräkter och gäster från andra länder som fascinerades över skådespelet.

Som brukligt blev det kortspel efter middagen. Yngst och äldst vann varsin omgång. Ovanligt tidigt i säng vilket tacksamt noterades morgonen därefter. Sena kvällsaktiviteter tillhör det förgångna. Munterheten under de sena timmarna uppväger inte längre mödorna påföljande dag.

Vår nya promenadväg kantas numera av flera spökträd som är täckta av en vit väv. Efter undersökning och googlande har vi konstaterat att det är häggar som invaderats av häggspinnmalen. Dess larver äter bladen och lämnar väven efter sig. Fjärilen lever i larvstadiet i häggar, förpuppar sig och kokongerna gör att hela trädet kan bekläs med det vita höljet.

Häggspinnmalen är en liten vit fjäril med små svarta prickar. Arten förekommer nästan i hela landet. Den lägger sina ägg i klumpar om 50-100 stycken. I slutet av sommaren kläcks äggen och larverna övervintrar i äggen till nästa säsong. På våren kryper de fram och börjar äta knopparna och spinna sin väv. Under högsommaren utvecklas de till fjärilar.

För att fortsätta med naturens små underverk har vi åter fått häckande tornseglare. Det var återkommande gäster under föräldrarnas livstid och byggde sina bon under vårt kupade tegeltak. Runt 2010 renoverade vi taket och bytte ytskiktet där det ingår hinder för att slippa ovälkomna gäster. Året efter byggde pappa speciella holkar för arten som present till min sextioårsdag. Fram tills nu (tolv år senare) har ingen av dem hittat tillbaka. I år har det hänt. Både vår och systerns holkar har blivit bostad för de långväga gästerna.

Tornseglaren är en fågel inom familjen seglare och enda representant för familjen seglare i norra Europa. De påminner i formen om svalor men är egentligen inte närmare besläktade med dessa tättingar. I stället är de närmast besläktade med kolibrier och trädseglare. Den är en flyttfågel och har sitt vinterviste i Afrika, söder om ekvatorn.

När de kretsar runt husen är det som skrikande kamikazepiloter som utför flyganfall. Arten är extremt anpassade till ett flygande liv och efter att de kläckts befinner sig många i luften från att de lämnar boet tills de häckar första gången. Tack Wikipedia för informationen.

10 juni

Det finns ägodelar som man gör sig beroende av. Som innebär att vardagen vänds upp och ned när de inte fungerar eller försvinner på ett eller annat sätt. Idag är det mobilen som blivit den mest oundgängliga följeslagaren. För mig kommer bilen på andra plats.

På årsdagen av mammas bortgång dog vår bil. Plötsligt och oväntat. Den lämnades in för att byta framruta i vilken det uppstått en spricka. På morgonen den tjugofjärde maj kördes bilen till ett av de större företagen som är specialister på området. Efter några timmar ringer de och säger att bilen är livlös efter att den nya rutan monterats. En tillkallad mekaniker har inte lyckats lösa problemet.

Åker dit och konstaterar att bilen inte är körbar. Visar inte ett livstecken. Bärgare tillkallas som inleder med att göra återupplivningsförsök. Förgäves. Bilen får transporteras till närmaste verkstad som suckar och meddelar att det inte finns tid förrän om ett par veckor. 

 Står handfallen. Hustrun är på vandringsresa i Spanien och odlingarna på landet kommer att förfaras utan vattning. Hyr en liten och billig bil under tre dagar för att klara de akuta problemen. Beger mig tillbaka till landet för att vårda grödorna och hämta den äkta hälften på Arlanda vid tillbakafärden. 

Inser att det dagliga fungerar hjälpligt. Frun cyklar och handlar. Med kommunala färdmedel klarar vi det mesta. Däremot gnager oron över allt som odlas på landet och behöver vatten. Bestämmer oss efter några dagar att ta oss upp dit med varsin ryggsäck. Finns tillräckligt med mat i frysen för att vi ska klara oss ett par dygn. Blir buss, tunnelbana, tåg, därefter buss igen till den ort som ligger närmast lantstället. Köper halvgräddad pizza och tar oss därefter till fots den sista halvmilen. Fungerar alldeles utmärkt när man inte har några tider att passa. Fyra och en halv timme dörr till dörr. Tåg och anslutningsbuss för två personer tur och retur för femhundra. Nästan mindre än vad bränslet kostar när vi tar bilen.

Kontaktar firman som orsakat bilhaveriet. De bestrider mina krav på ersättning för reparation, hyrbil och stilleståndsersättning. Ser det inträffade som ett tecken från ovan om att det är dags att byta bil. Letar på nätet efter lämpliga alternativ.

Får låna en bil av syster och svåger för att kunna pendla mellan hemmet och landet tills bilen är åtgärdad. Passar på att provköra tänkbar ny bil på vägen. Efter två dagar varnar den lånade bilen för att AdBlue behöver fyllas på inom kort samtidigt som en varningslampa tänds. Åker till närmaste mack för att åtgärda problemet. Går bara i cirka tre liter AdBlue. Lampan lyser fortfarande och display meddelar att bilen inte kommer att vara körbar om sjuttio mil. 

Konfererar med svåger och konstaterar att bilen måste lämnas in för felsökning. En timme innan avfärd till verkstad norr om staden ringer min verkstad och berättar att vår bil är reparerad och klar. Hämtar ut den. Tydligen har det inträffat kortslutning i samband med bytet av framrutan. Fortsätter norrut för att lämna in systerns bil till den andra verkstaden. Promenad tre kilometer till närmaste tunnelbana och därefter hem. Puh.

Känner lättnad. Messar bilsäljaren och meddelar att vi köper den nya bilen. Förhoppningsvis byte om en vecka. Blir Peugeot igen. Känns som om cirkeln är sluten. Tillbringade mina tio första arbetsår på generalagenten för det franska bilmärket. I morgon ska jag ta upp striden med glasfirman för att få min rättmätiga ersättning. Fortsättning följer.

21 maj

Tystnaden och lugnet är överväldigande. Har satt på radion och följt dagens fotbollsmatcher i brist på någon att tala med. Hustrun har begett sig till Galicien på vandringsresa. A Coruña i närheten av Santiago de Compostela. Nordvästra Spanien. Känner viss avundsjuka, är ett område jag gärna skulle vilja besöka. Får sättas upp på resor-att-göra-listan.

Syster och svåger har åkt hem för att arbeta. Ettan och äldsta barnbarnet har också gett sig i väg. Liksom grannarna. Ensam kvar. Har vattnat odlingarna som faktiskt börjar likna något. Nyfiken på att se vad som kommer att växa bra här och vilka grödor vi kan glömma framöver. Har stora förhoppningar på de olika sorterna av tomater, några har förgrott hemma i arbetsrummets fönster och andra är färdigköpta som plantor. Blir en tävling som ska bli spännande att följa. Märkligt att de kan vara så fascinerande att varje dag gå ut och se vad som sticker upp ovanför jordytan. Ett typiskt ålderstecken.

Diskuterade skolans utveckling i går kväll. Alla förändringar som skett. Ingenting från ens egen skolgång går att känna igen. Det mesta har förvandlats till oigenkännlighet. Grundutbildningen i kärnämnen är ett exempel. Den generella kunskapsnivån i svenska och matematik är bristfällig. I andra sammanhang hjälper det numera inte att du har kunskaper om du inte har förmågan att argumentera, analysera och dra slutsatser. Tidigare fanns det tillfällen för den som var praktisk begåvad att briljera med sina färdigheter och bygga sitt självförtroende. Ämnen som slöjd, gymnastik eller hemkunskap var räddningen för många som inte hade läshuvud. I alla dessa ämnen (nu med nya namn) premieras nu de teoretiska kunskaperna mer än det praktiska handlaget. Barnens rätt till en god utbildning har ersatts av experiment och privatiseringar. Synd och skam.

Har lagt upp en plan för de närmaste dagarna. Prioritet ett är att vårda odlingarna. Därefter ska det målas, klippas gräs och bringas ordning på kaoset i verkstaden. Hur nu det ska gå till när för många saker ska samsas på för liten yta. En ekvation som blir en utmaning. Det måste dessutom finnas tid för att läsa och skriva. Måste komma i gång med motionerandet också. Har hostat i fyra veckor så all form av träning har blivit eftersatt.

Har just sett färdigt Göteborg mot Bajen i Allsvenskan. Ingenting som gläder eller gör att pulsen höjs. Medioker match och kommer att bli en medelmåttig säsong. I bästa fall. All den förväntan som fanns har redan grusats.

Avslutar kvällen på verandan med solnedgång och fågelsång. Sämre kan man ha det.

30 april

Aprilväder har blivit ett begrepp för oberäknelighet. Ömsom sol och värme, ömsom regn, snö och kyla. Förstnämnda har vi inte fått se skymten av i år. Konstant kallt och ruggigt med undantag för några enstaka dagar. Häromdagen kom hagel och det är inte länge sedan havsviken på landet blev helt isfri. Enligt Wikipedia kommer troligen månadens namn av latinets aprilis, besläktat med ordet aperire som betyder öppna. Sägs att betydelsen härstammar från att jorden öppnar sig när växter börjar gro. 

Apropå ämnet är jag halvvägs till att bli amatörbonde. Fler odlingar är förberedda på landet. Hela skrivbordet hemma är fyllt med grödor som förgror. Enligt det ursprungliga schemat skulle de planterats ut för ett par veckor sedan men vädret har lagt krokben för planerna. Har i alla fall satt potatis. En tidig sort som heter Maria och dessutom mandelpotatis.

Bakom datorn står nu små krukor med sex olika sorters tomater, tre chilisorter, sockerärtor, salladslök, grönkål, mangold, morot och rödlök. Örter, spenat och sallad såddes senast vi var uppe. Håller tummarna för att det inte var för tidigt. Trängseln i arbetsrummet börjar bli besvärande eftersom grönsakerna har sällskap med mammas gamla blommor och nyinköpta pelargoner som inväntar bättre väder inne i värmen. Den lilla buddhastatyn som fick vaka över terrassen förra året gillade inte kylan. Färgen flagnade. Fick täckas med bronsfärg och väntar nu otåligt på sina omgivande blommor.

Var på golfresa förra veckan. Spanien. Vi var fyra kamrater som fick njuta av lite värme och blå himmel. Själva golfspelandet förtjänar inte att nämnas. Bara att inse att eventuella förbättringar kräver träning. Eftersom något sådant inte är aktuellt får man ta skeden i vacker hand och acceptera att man är en skugga av sitt forna jag. Behållningen på resan var några riktigt trevliga måltider. Delade rum med en förkyld vän vars basilusker drabbade mig efter hemkomsten. Risk för att det tar en evig tid att bli av med infektionen.

 Tillståndet gjorde att jag fick tacka nej till svägerskans pensionsfest igår. Trist. Var några vänner där jag inte träffat på länge plus naturligtvis släkten på fruns sida. Förfasas över att personer som är tio år yngre börjar gå i pension. Känns overkligt och lite skrämmande. Blev en kväll i ensamhet. 

Risken är att eländet håller i sig ett tag. Vaknade vid fem när hostan blev för besvärlig. Den håller sig på mattan när jag sitter så det blev en skrivstund i stället. Inser att det var länge sedan något publicerades i den här kanalen.

Passade på att läsa ut en bok av Mario Vargas Llosa. Avundsjuk på många begåvade författares berättarkonst. Själv tragglar jag vidare med mitt eget bokprojekt och inser mina begränsningar. Mycket behöver skrivas om för att bli tillräckligt bra. Får ta det steg för steg. Utan deadline finns ingen anledning till stress. Funderar på att begagna mig av titeln Outgiven fritidsförfattare.

Hustrun börjar också bli krasslig så valborgsfirandet lär bli av det enklare slaget. I eftermiddag spelar Hammarby mot Malmö. Borta. Inger inga större förhoppningar.

22 mars

Besynnerligt att värmen ska ta så förtvivlat lång tid på sig att återvända när den har så bråttom att försvinna på höstkanten. Snön som överraskande föll för ett par veckor sedan har precis lyckats smälta undan. Grusade förhoppningarna om att kunna tjuvstarta med trädgårdsarbetet.  Snödroppar och tidiga krokusar är ändå små tecken på att våren är på väg. 

Sägs att det ska bli uppemot tio grader idag. Tvingades till och med ta av mössan under morgonpromenaden. Även om solen oftast lyser med sin frånvaro går det så sakteliga åt rätt håll. Fåglarna sjunger i mun på varandra, talgoxarna kvittrar som lärkor och hoppet lyser i ögonen på människor man möter. 

Har efter mycket om och men kommit till skott och tagit första dosen av bältrosvaccin. Kan man klara sig undan den ohyggliga virussjukdomen är mycket vunnet. Den brännande smärtan som blir följden har gett upphov till namnet helveteseld vilket sägs vara beskrivande för sjukdomen. Andra dosen om cirka två månader. Blir begränsad motion på grund av biverkningar. Huvudvärk på morgonen och allmänt nedsatt tillstånd. Nåväl, ska väl gå över på någon dag.

Vårvibrationerna har gett upphov till febril aktivitet. Hemmet ska förändras. Något som alltid uppstår vid den här årstiden men nu med större kraft än vanligt. När trean flyttade ut fick gästsängen följa med. Det som tidigare var kombinerat arbets- och övernattningsrum har förvandlats till träningsanläggning, bibliotek och skrivarlya. Samt härbärge för förkultiverade grönsaker som står uppradade i det ena fönstret. Inger förhoppning om att vissa kan skördas innan höstkylan sätter in igen.

Bokhyllor, en fåtölj till vardagsrummet och en till skrivarlyan samt ett par golvlampor är införskaffade. Merparten begagnade, bland annat en snygg tvåarmad golvarmatur för hundrafemtio kronor. Den sistnämnda på grund av att en kanin gnagt av elledningen. Gick att reparera på en kvart. Dock med kortare sladd än ursprungligt.

Besöken på secondhand-affärer innebär vanligtvis att det även köps ett par böcker. Går att göra häpnadsväckande fynd av nutidens största författare. Priset på en riktigt bra bok är detsamma som för skräplitteraturen. Hittade bland annat en ny favoritförfattare; Jean-Michel Guenassia. Slukade De obotliga optimisternas klubb. Lyckades även beställa ytterligare en roman han skrivit. På nätet. Båda läsvärda. Rekommenderas.

Den nyvunna energin har även inneburit att försummade och misshandlade blommor har blivit omplanterade. Förvånad över att de överlevt. Räddningsaktionen gör förhoppningsvis att de visar sin uppskattning genom att bli mer stilfulla framöver.

Håller på att bli övertalad om att testa gåfotboll. Gammal kamrat som tjatar. Var nere och tittade på en träning för ett par månader sedan och hustrun blev eld och lågor. Kvinnor och män i en salig blandning, de flesta något till åren komna. Liksom vi. Har lovat att dyka upp någon gång framåt vårkanten. Är lite tvivlande inför äventyret. De bollkänsliga och lydiga extremiteterna som firade vissa framgångar på fotbollsplanen har säkerligen förvandlats till två okänsliga trästockar som saknar koordination. Dessutom är orken inte vad den borde vara. Finns några i sällskapet som behållit sin fysiska förmåga bättre än jag. Vi får se hur det går. Risken är överhängande att det bara blir en enda träning.

14 februari

Macbooken är kaputt. Rosslade och gav upp andningen. Anlitat expert för återupplivningsförsök. Väntar med spänning på resultatet. 

Skrivandet haltar. Är som att bli av med sin högra arm. Eller kanske den vänstra för att inte överdriva för mycket. Hade bespetsat mig på skrivtid och avkoppling under två veckor i Mexiko. Blev papper och penna i stället. Plus skrivande på mobilen. Inser att handstilen urartat efter alla år med elektroniskt skrivande. Blir oläsligt och kan endast hjälpligt tydas av mig själv.

Synnerligen välgörande resa som startade tveksamt med ett dygn försenat flyg. Blev övernattning på Arlanda. Kompenserades med finmiddag på Marcus Samuelssons Kitchen & Table. Överreklamerat.

Yucatánhalvön. Akumal. Lagom värme och ständig bris från havet. Var som att bo i en djurpark. Små partier av exotisk djungel, bland annat med mangroveträd och buskar, inklämd mellan hotellbyggnaderna till skillnad mot gångvägarna som kantas av palmer. Mexikansk agouti, näsbjörnar och leguaner kryper fram från sina gömställen och rör sig mellan husen framåt kvällen. Varning för krokodiler vid en av hotellområdena gränser.

Badar med fiskar som är upp till trettio centimeter långa. Då och då dyker pelikaner ner mellan de badande för att fånga sin middag. Betraktade en häger med långa pinnsmala ben som vadade omkring på grunt vatten och letade föda. Genomborrade blixtsnabbt stora fiskar med sin spjutspetsliknande näbb. Fascinerande skådespel.

Letar man fel kan man klaga på att det är alldeles för stort och därmed lite opersonligt. Som en välordnad semesterfabrik. All inclusive. Fem hotell inom samma koncern intill varandra. Ett tjugotal restauranger att välja bland. Allt inom behagligt avstånd. Inget tjafs om matnotor eller betalningar i baren. Förvånansvärt hög kvalitet på mat och dryck. Däremot överraskande milda och oväntat bleka kryddningar. Är väl amerikanarnas smak som styr utbudet. Tror hälften av gästerna kom från USA.

Dygnsrytmen rubbad. Blir allt svårare att hantera tidsomställningen med åren. Senare morgonpromenad. Just nu känns det som vår i luften. Bländad av lågt stående sol i tevesoffan. Skidskytte-VM. Blir brons för Samuelsson.