De tre musketörerna.

(ur något som eventeuellt blir en bok. Så småningom.)

I ett hörn lite längre in i lokalen har tre något skamfilade herrar placerat sina ändalykter. Besöker oss ungefär varannan dag och sitter alltid vid samma bord. Den sammansvetsade gruppen har fått den smickrande benämningen De Tre Musketörerna. Inte på grund av sina hjältedåd utan snarare för att antalet överensstämmer med förlagan samt att trion ständigt syns tillsammans här på Ugglan. Så snart någon är sjuk eller har förhinder av annat slag stannar de övriga hemma som om devisen Un pour tous, tous pour un vore deras rättesnöre.

Samtliga har nyligen inträtt i pensionsåldern efter åratal av mödosamt slit i sina respektive yrken. Viktmässigt står Grosshandlaren i en klass för sig själv. Vore det boxning skulle han vid invägningen placeras i gruppen supertungvikt. Ansiktsfärgen påminner om en nykokt kräfta, som om hela huvudet är en tryckkokare på väg att explodera. Kroppshyddan kan inte ens den populäre tevekriminologen mäta sig med. Vid minsta ansträngning pustar och stönar han som ett ånglok. Det är knappast en kvalificerad gissning att hans knallröda uppsyn beror på högt blodtryck. Smeknamnet beror mer på hans fysionomi än på hans yrkesverksamma år som tobakshandlare här på Söder.

                      Under hela sitt vuxna liv har han nyttjat tobaksvaror av alla slag för att vara trogen sin profession och en förebild för alla kunder. Lungorna har uthärdat livshotande rök från cigaretter, pipor och cigarrer. Likaså väggar och inredning i den lilla butiken som fick genomgå en grundlig sanering innan den nye ägaren kunde överta verksamheten. För att råda bot på de fysiska krämporna har han helt och hållet tvingats upphöra med nikotinprodukter. Sedan dess är han alltid på dåligt humör. Vresig och surmulen. Överreagerar på minsta lilla kommentar vilket regelbundet orsakar konflikter i gruppen. Dessutom har han lagt på sig ytterligare ett tjugotal kilon sedan han la rökdonen på hyllan. Det är inte osannolikt att han varit vid bättre vigör om han fortsatt med rökningen och undvikit viktuppgången.

Flaggstången är den ene av vapendragarna. Till det yttre är han en stark motsats till sin kompanjon. En tvåmetersman med en tunn och alltför lång kalufs som oupphörligt är i oordning och vajar som en vimpel så snart vinden tar tag i hans hår. Trots en frisk aptit är han pinnsmal och har byxor som ser ut att vara ett par nummer för vida men slutar på vaden. Den lustiga framåtlutade gångstilen sker med långa kliv likt den äldre av Bröderna Marx. En gymnastisk prestation av en något ålderstigen man.

Den gänglige har ett förflutet som bokförare och besitter ovärderliga kunskaper när det gäller att undanhålla staten dess, i hans ögon, orättmätiga anspråk i form av sociala avgifter, moms och skatter av andra slag. Med raffinerade konster och knep har han hjälpt Grosshandlaren att bli en smått förmögen man och även fått sin beskärda del av kakan. En tredjedel av det omfattande skattefusket har hamnat i hans egna fickor. Ett muntligt avtal som följts till punkt och pricka vilket båda är belåtna med. Deras gemensamma ståndpunkt är att skattefria intäkter skänker avsevärt större glädje än övriga inkomster.

Den tredje i sällskapet är Brottaren som trots sitt smeknamn aldrig utövat den krävande idrottsgrenen. I stället är det hans uppenbarelse som för tankarna till utövarna av den klassiska kampsporten. Musklerna är anskaffade via jobbet som murare kompletterat med ett oändligt antal timmar med att lyfta skrot. Det sistnämnda med benäget bistånd från en hjälpsam granne som tillhandahåller ett garage med ett välutrustat gym. Under åratal har han svettats och kämpat för att bygga sina imponerande muskler. Utseendemässigt är han ett par huvuden kortare än Flaggstången men är å andra sidan dubbelt så bred med en tjurnacke som skulle få en skjorttillverkare att slita sitt hår. Av den anledningen använder han uteslutande T-shirts och andra töjbara tröjor kompletterat med så kallade mjukisbyxor.

Detta lustiga sällskap ägnar varje besök åt kortspel trots att Brottaren har problem med sina olydiga och krumma fingrar som är drabbade av artros och liknar små prinskorvar. Till de andras irritation fumlar han ideligen med korten och tappar dem med jämna mellanrum på golvet. Något som föranleder ilskna påhopp från medtävlarna.

Svenska särarter

En analys av mänskliga arketyper i Carl Gustav Jungs anda.

Under arbetstid ägnar sig Bengt-Arne åt att studera människor från sin plats bakom bardisken på den bedagade restaurangen Gyllene Ugglan. Ett närmst sjukligt intresse där han, enligt egen utsago, träffsäkert bedömer besökarnas personlighet och särskiljande egenskaper.

Hans iakttagelser noteras i ett litet svart häfte för senare analys och inplacering i olika kategorier. Den lilla skriften är döpt till ”Svenska särarter”.

Hurtbullen

Denna människotyp börjar bli ett allt vanligare inslag i samhället. Ett resultat av den hälsohysteri som eskalerat under de senaste decennierna. Något som eldats på av massmedier med allehanda sensationella artiklar om motion och kost. Varningarna för felaktigt leverne förmedlas via braskande löpsedlar och rubriker. De vänliga råden är otaliga och även en person med goda förståndsgåvor har svårt att navigera i denna kvasivetenskapliga labyrint. För många, som blint litar på alla dessa skriverier, har det tagit orimliga proportioner där viktiga saker läggs åt sidan för att ägna allt större del av den tillgängliga tiden åt sin egen kropp.

En annan effekt är att svindyr träningsutrustning säljs som aldrig förr. Det duger inte längre med ett par vanliga gymnastikskor på fötterna utan det ska vara noggrant utformade skodon som kräver att fotvalvens konstruktion och individens löpsteg ska bedömas av experter. Speciellt utformade sulor tillverkas för att minska belastningen på vrister, knä och rygg. Helst ska man ha flera par beroende på underlag och årstid. För många blir det utrustning som tillfälligt dövar det dåliga samvetet och knappt använda förpassas de efter några gånger längst in i garderoben. Med andra ord försvinner tusentals kronor som skulle kunna nyttjas till väsentligare saker.

Lika illa är det ställt med alla kostråd som ofta varierar över tid. Det propageras för tusentals olika dieter av både sakkunniga och charlataner. För en vanlig enkel människa är det svårt att hänga med i svängarna och veta vad som är rätt respektive fel. Svaret blir olika beroende på vem man frågar. Vår gamla husmanskost har för en del blivit ett skällsord och utmålad som en viktbov.

Kalorijagandet är ett centralt begrepp hos Hurtbullen. Det ska ätas nyttigt, sällan och lite. Målet för många är uppenbarligen att förbruka fler kalorier än vad som intas via måltiderna. Något som rent matematiskt innebär att vikten sjunker för varje år. Det som var en ideal vikt igår duger inte i morgon. Då är det nya mål som ska uppnås. En markant skillnad för oss vanliga dödliga som är fullt nöjda med en begränsad och årlig viktuppgång.

Hurtbullen har även blivit den nya trafikfaran. Risken är stor att bli rammad av hänsynslösa cyklister som susar fram i farter som kan orsaka allvarliga skador och invaliditet.

Oftast är de iförda lämplig och kostsam kroppsnära klädsel, för ändamålet tillverkade skor och speciellt utformade hjälmar för att själva inte råka ut för skada när de kolliderar med intet ont anande pensionärer som flanerar på den gemensamma gång- och cykelbanan. Ett annat relativt nytt inslag är män och kvinnor som joggar med barnvagnar. De små telningarna får snabbt lära sig att det ska gå undan här i livet. Ingen rast och ingen ro.

Denna livsföring där det huvudsakliga målet är att man ska vara snygg, smal och framgångsrik gör att stress och utmattning numera kan inräknas i de nya folksjukdomarna. Tiden räcker helt enkelt inte till för allting. För oss som på avstånd betraktar denna kroppshets ter sig beteendet märkligt, för att inte säga befängt. Lagom är bäst.

Resekverulanten

Efter en inledande fantastisk vecka på Saranda i Albanien är det dags för den andra halvan av resan som ska tillbringas på Korfu. Har varit en fin vecka i nyrenoverat hotellrum med en magisk vy över havet och den grekiska ön på andra sidan. Nyfiken på fortsättningen.

Båttur på cirka fyrtio minuter och därefter taxi under lika lång tid. Mannen bakom ratten tror att han är Emerson Fittipaldi. Undrar hur många taxiförare som egentligen skulle vilja tävla i rally eller Formel 1? Omkörningar gör att man regelbundet tvingas att blunda och hålla ett fast tag i bakdörren.

Anländer. Blickar ut över Joniska havet och Greklands fastland på andra sidan. Bedårande. En smal träbelagd gångväg går utmed kusten och skiljer det lilla familjeägda hotellet från den smala stranden. Sitter man i baren och sträcker ut foten kan man nästan doppa tårna i vattnet. Gudomlig utsikt från frukostrestaurangen när solen stiger upp bortom de grekiska bergen på andra sidan. Allt är bättre än förväntat ända tills vi blir visade till vårt rum som ligger på baksidan av en angränsande byggnad.

Trångt, slitet och lyhört. På nedre botten. Raka motsatsen till det tidigare hotellrummet. Nåväl. Allt kan inte vara guld och gröna skogar. Efter en sömnlös natt på en stenhård säng med störande oljud från varvande motorcyklar, bussar och sopbilar som passerar fem meter från rummet är det dags för frukost. Kravlar mig upp med ryggproblem på grund av den spikmatteliknande sängbotten. Att åldras är inte alltid en dans på rosor.

Tillbaka till sängen för en välbehövlig tupplur. Då drar ett poolgympapass i gång på hotellet bredvid. Tempofylld musik på högsta volym samtidig som instruktören högljutt manar på deltagarna med hjälp av mikrofon och högtalare. Ger upp. Går till stranden för att vila i solstolen.

Lyckas under dagen få två mjuka madrasser så att vi åtminstone har löst ett av problemen till kommande natt. Ser fram emot att lägga mig tidigare och förhoppningsvis få lite bättre sömn.

Går till sängs utmattad vid kvart över tio bara för att konstatera att ett liveband spelar i en närbelägen bar. Låter som om de har sitt uppträdande mitt i vårt sovrum. Ska dock erkännas att det både är bra låtar och duktiga musiker. Skulle ha uppskattats under andra omständigheter. Borde dock inte pågå så länge till. Musiken överröstar dessutom allt oljud från trafiken.

Strax före elva annonseras det i högtalarna att det är sista låten. Sedan kommer ytterligare en. Så fortsätter det. Fem i halv tolv ger jag upp trots att jag, i vanliga fall, anser mig ha en ängels tålamod. Drar på mig shortsen och vandrar till receptionen och beskriver situationen samtidigt som jag hör att musiken tystnar.

Noterar ägarens bekymrade min. Känner ett visst medlidande med honom. Han kan ju inte låta de sämsta rummen stå tomma. Skulle inte vara bra för affärerna. Borde i stället reserveras för ungdomar till lägre priser. Visar sig dock, efter en del dividerande, att det finns en lösning. Får byta till en tvårumslägenhet mitt i natten. Blir lovad att få de mjuka madrasserna dagen därpå.

Fortsättning följer. Kanske. Känner mig som en kverulerande aktör i Lottoreklamen.

När minnet sviktar

Det sägs att det är naturligt att glömskan och tankspriddheten ökar med åren. Man minns inte var man lagt nycklarna eller mobiltelefonen. Allehanda små detaljer går upp i rök i hjärnans korridorer och vindlingar. En del kan återkomma efter en tid medan andra försvinner för alltid. Eller ligger de och lurar och framträder när man trycker på rätt knappar? Med tiden är det förmodligen så att synapserna som binder ihop nervcellerna i hjärnan förlorar en del av sin spänst likt andra kroppsdelar. Eller att cellerna dör.

Vissa påstår att man kommer ihåg det som är viktigt och glömmer oväsentligheter. Av egen erfarenhet vill jag med bestämdhet påstå att det inte stämmer. Tyvärr har jag glömt en hel del väsentliga saker i livet och det tycks inte bli mindre med åren. Däremot har jag numera accepterat att mitt minne när det gäller tekniska kunskaper är, minst sagt, mediokert. Sådana lärdomar bleknar snabbare än andra. Det är som om den sortens inlärning inte fastnar i hjärnan på samma sätt som annat. Tack och lov finns det en teknisk kunskapsbank att luta sig mot här på landet.

Ibland kan man även oroa sig över att minnet sviker allt oftare. Och att det inte bara rör små bagateller. Ger en obehaglig känsla för vad som kan vänta på ålderns höst. När glömskan i värsta fall övergår till demens så att även de allra viktigaste sakerna försvinner.

Inom hjärnforskningen talar man om fyra olika sorters minnen. Det episodiska minnet som består av minnen från tidigare händelser. Allt från några timmar till flera år. Procedurminnet rymmer de inlärda motoriska och intellektuella färdigheterna. Till exempel att kunna cykla eller köra bil. Det semantiska minnet hanterar språk och abstraktioner. Här samlas de kunskaper vi lärt oss utifrån läsning och undervisning. Det perceptuella minnet gör att vi kan känna igen föremål som vi tidigare sett. Ser man det så är det episodiska minnet det största problemet.

Drabbades av en olustig minneslucka igår som fick mig att fundera lite extra i de här banorna. Visserligen rörde det inte något allvarligt, men var tillräckligt för att ge en tankeställare.

Minns en del samtal med min gamle morfar när han var dement i slutet av sitt liv. Han kunde utförligt redogöra för händelser sjuttio år tillbaka i tiden men mindes sällan vad som hade hänt de senaste timmarna. Kom aldrig ihåg var toaletten, eller hans eget rum, fanns när han bodde hos mina föräldrar. Gjorde det nödvändigt att sätta upp skyltar på olika dörrar så att han inte skulle irra omkring utan att veta vart han skulle ta vägen.

Liksom kroppen behöver även hjärnan träning. Försöker intala mig att både läsning och skrivande är bra. I så fall har jag just genomfört ett träningspass.

Svenska särarter

En analys av mänskliga arketyper i Carl Gustav Jungs anda.

Språkpolisen

Det här är en synnerligen irriterande typ som stör sin omgivning med regelbundna anmärkningar på bagatellartade felsägningar i form av inkorrekta uttryck och bristfälliga meningsbyggnader. Något som förminskar den tilltalade och kan leda till att begränsa självförtroendet hos densamme. Framför allt ger Språkpolisen uttryck för sitt missnöje när det gäller defekt språkbruk som används i publika sammanhang. I synnerhet av välutbildade yrkeskategorier som rimligtvis borde behärska vårt modersmål, till exempel journalister.

Särskrivningar och felstavningar är andra exempel på oriktigheter som får Språkpolisen ur balans. Något som gör att denna person får vatten på sin kvarn när det gäller kritiken om skolans bristande utlärningsförmåga och föräldrars otillräckliga engagemang när det gäller att upprätthålla en god nivå på det svenska språket.

Beteendet hos gruppen kan närmast beskrivas som översitteri som gränsar till pennalism och är ett sätt att framhäva det egna språkliga kunnandet. Framför allt skänker det en extra stor skadeglädje att påtala felaktigheter som framförs av andra Språkpoliser. Detta åstadkommer ofta stor munterhet hos den övriga församlingen. För den i gruppen som ertappas med dylika felsägningar och misstag är det ett stort och pinsamt nederlag.

För en vanlig enkel människa kan det tyckas obskyrt att det läggs så stor vikt vid hur man uttrycker sig. För de flesta är det fullt tillräckligt att man gör sig förstådd. Så att de man samtalar med, eller det man skriver, är begripligt för motparten och att det inte uppstår missförstånd. Enligt Språkpolisen gör denna vårdslösa inställning att språket blir urholkat och att det skapar tolkningsproblem och förvirring i kommunikationen mellan människor. Den bestämda åsikten hos dessa rigida individer är att det finns föreskrifter för hur man talar och skriver och dessa ska följas. Det är precis det som regler är till för.

Till Språkpolisens försvar bör dock nämnas att kunskaperna i svenska är på en alarmerande låg nivå i samhället. Även den som inte tillhör denna ordkänsliga grupp kan både förfasas och roas över märkliga särskrivningar och stavningar som ger ord en helt annan innebörd än den avsedda. Dessvärre är ingen ljusning i sikte. Det medför i sin tur att den här gruppen som kämpar för ett korrekt språk för en alltmer tynande tillvaro. Felaktigheterna har blivit så omfattande att många Språkpoliser har gett upp tanken på att med små tillrättavisningar bringa lite ordning i vårt språkbruk.

Sinnesrörelser

Känslostormar kan drabba alla. Tillstånd som inte går att hejda. De sköljer över dig. Du blir övermannad utan chans att kunna tygla känslorna. Någonting obestämbart inombords reagerar utan att du kan bemästra situationen. Innerst inne vet du förmodligen varför men har ingen möjlighet att förhindra det som sker.

För en del är det ibland svårt att kontrollera sin ilska. Den bara väller fram. Okontrollerbar. Omöjlig att stoppa. Det rinner över. En form av ryggmärgsreflexer som kan orsaka andras lidande med oförutsedda och obehagliga konsekvenser. För de flesta blir följden en ånger som blir svår att bära.

Det ohejdbara skrattet är en annan känsla som är fullkomligt omöjlig att hålla tillbaka. Anledningen är att glädjeyttringen kommer totalt oväntat. Du är inte förberedd. Fördämningarna brister. Däremot medför det inga negativa konsekvenser om det inte inträffar vid ett mycket olämpligt tillfälle. Då kan det uppfattas som plumphet och bli ytterligt pinsamt. En situation som är svår att reparera med hedern i behåll.

Med sorg förhåller det sig på ett liknande sätt. Men ändå annorlunda. Saknaden genomsyrar hela kroppen och förlamar hjärnan. Öppnar tårkanalerna på vid gavel. Det är omöjligt att värja sig. Attackerna uppträder vanligtvis i skov. Efter ett dödsfall är du stundtals i fullkomlig balans eftersom det fanns en beredskap inför det väntade och oundvikliga slutet. Du har länge vetat vad som kommer att hända och tror att du byggt upp en mur som ska försvara dig inför det som komma skall. I nästa ögonblick är du fullkomligt nedbruten.

Det imaginära skyddet rasar samman. De närståendes sorg blir den utlösande faktorn. När dina barn eller syskonbarn tar avsked av sin mormor eller farmor. Den sinnesrörelse som uppstår är extremt smittsam. Finns inget vaccin eller botemedel, den är bara någonting som måste uthärdas. Precis som miljontals andra fått göra före oss. I evinnerliga tider. Ett vemod som får känslorna att åka berg-och-dalbana. Förmodligen välgörande på något outgrundligt sätt.

Blotta tanken på att en närstående inte längre finns är svårbegriplig. Någon som varit närvarande varenda minut av ens liv. Allting blir overkligt. Tomt. Gamla minnen man burit på gör sig påminda. Samtidigt fortsätter vår planet att snurra som om ingenting har hänt. Precis som förut. I bilköerna på vägen hem är alla runtomkring fullständigt omedvetna om att världen förlorat en unik själ.

Mitt i denna avgrund finns samtidigt en djup tacksamhet för alla dagar man fick tillsammans. Alla skratt. All förståelse under ungdomen. All omtanke och kärlek som visades barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det stora hjärtat rymde mycket och många.

Att skriva är också ett sorgearbete. Ett sätt att sätta ord på känslor. Kan rekommenderas.

Svenska särarter

En analys av mänskliga arketyper i Carl Gustav Jungs anda.

Bokmalen

Bokmalen är en särdeles introvert art som tillbringar en alltför stor del av sin vakna tillvaro i litteraturens värld. Helt uppslukad av böckernas berättelser. Som om det verkliga livet av någon anledning inte vore tillräckligt. Inte lika spännande eller händelserikt. En flykt från vardagen. Eller en undanflykt för att slippa den påträngande sociala samvaron.

Den här arten fördriver en oproportionerligt stor del av sin tid i bokhandeln, antingen fysiskt eller sökande bland alla litterära alster som finns tillgängliga via nätet. Somliga kan man finna ivrigt sökande i secondhand-affärer efter sina favoritförfattare.

Läsandet är för vissa en form av ytlig förströelse som framkallar skratt, gråt eller gastkramande spänning. Orden ger näring åt fantasier, oavsett om handlingen består av mord och hemskheter eller behandlar historier där allt slutar i fullkomlig lycka. När huvudpersonen, efter många om och men, har övervunnit alla svårigheter. Besegrat eventuella fiender eller kärleksrivaler.

För några är det ett sätt att förflytta sig till andra världar, uppleva människors situation på perifera orter som man aldrig hört talas om. Ta del av ingående personporträtt som beskriver vardagen i någon gudsförgäten håla. Läsa verk av författare som berättar om livet i ett avlägset land med de vedermödor som fattigdom och brist på demokrati innebär. Skildringar som går utanpå allt vi kan tänka oss. För en stund tar de del av fascinerande personporträtt och beger de sig till platser som aldrig någonsin kommer att besökas.

En undergrupp till Bokmalarna är de kunskapstörstande. De ser som sin livsuppgift att lära sig så mycket som möjligt. Inte sällan pågår det upp i mycket hög ålder. Ofta är det faktaböcker inom ett specialområde som tilldrar sig deras intresse, även om många är generalister och söker kunskapskällor i alla möjliga sammanhang. För dessa är stoltserandet med sin kunnighet det avgörande incitamentet. Stunden när de får briljera och imponera på sina medmänniskor.

Vissa av Bokmalarna tillhör även gruppen Kultursnobbar. För dem är det helt avgörande att det är välrenommerade författare som läses. Helst ska man tidigt finna sådana som senare blir belönade med Nobelpris eller andra viktiga litterära utmärkelser. Det är det yttersta beviset på att man tillhör kultureliten. För många är det ett behov av att visa sig lite förmer. Som om man kulturintellektuellt står på en högre nivå.

I takt med nätets utbredning och ungdomens bristande intresse för det lästa ordet är Bokmalen en utdöende art. Den som fortfarande läser tryckta böcker, i stället för att ta del av de inspelade motsvarigheterna, är en minoritet som av andra betraktas som apart.

Svenska särarter

En fortsättning på analyser av mänskliga arketyper i Carl Gustav Jungs anda.

Kverulanten

Den här gruppen tillhör en art som ständigt är missbelåtna med än det ena och än det andra. Vare sig det finns fog för det eller inte. Ofta riktas deras klagomål mot politiker, myndigheter och de företag där de är anställda. Förbittringen drabbar allt från regering, kommunalpolitiker och socialtjänst till chefer på arbetet. Men även grannar och släktingar kan ibland få en släng av sleven.

Antalet Kverulanter har ökat markant under de senaste åren vilket också speglas i partisympatierna vilket resulterat i att det största så kallade missnöjespartiet har fått vind i seglen. Äldre människor som fått sina törnar i livet är starkt överrepresenterade i gruppen. Troligtvis beror detta på att livet inte utvecklat sig på det sätt de önskat. Men det finns även yngre individer som ondgör sig över både betydelsefulla och ovidkommande företeelser.

En Kverulant kan hitta problem och missförhållanden lite överallt. Troligtvis har deras sinnesstämning andra bakomliggande orsaker. Ibland är beror det på en mindre lyckad relation på hemmaplan eller vantrivsel på arbetet, utan att de själva är medvetna om orsaken. Den förargelse som uppstår över allehanda småsaker kan dessutom inverka menligt på deras hälsa. Både mentalt och fysiskt.

Sammantaget innebär all denna irritation en uppenbar risk för att de ska utveckla hypokondri. Denna inbillningssjuka medför misstankar om att de är drabbade av än den ena och än den andra livshotande åkomman. Så snart en krämpa dyker upp letas möjliga orsaker upp via internet. Något som även kan få en normalt sinnad människa att bli orolig och förorsaka dödsångest. Även relativt milda symptom kan på detta sätt tolkas som att slutet är nära. Deras livspartners har ingen avundsvärd uppgift när de ska försöka gjuta olja på vågorna.

Naturligtvis har Kverulanten även synpunkter på tillståndet i världen, och samhället i stort. Nedskräpning, ungdomens förfall, kriminalitetens utbredning och bristerna i skola och äldreomsorg är andra områden där det går att finna välgrundade anledningar att uttrycka sitt missnöje. Ofta ser denna art det som sin plikt att påtala alla orättvisor och det slarv som sker både i stort och smått.

Långsiktigt tenderar denna art att bli isolerad eftersom omgivningen, utan egen förskyllan, ständigt översköljs av de negativa tankarna. Uteblivna inbjudningar och en begränsad social samvaro kan ofta bli följden när vänner och andra närstående undviker denna humörsänkande individ. Dock måste det poängteras att Kverulanter trivs utmärkt tillsammans med varandra. Vid dessa möten upplevs ett samförstånd och en förståelse för alla problem som de har svårt att få gehör för i sällskap med andra. Lika barn leka bäst, som det heter.

Svenska särarter

Ytterligare en obskyr analys av det mänskliga släktet i Carl Gustav Jungs anda.

Fyllbulten

Fyllbulten är en arketyp som är ett lite sorgligt inslag i samhället. Det karakteristiska beteendet för personer i denna kategori är ett alkoholintag som överskrider vad som kan betraktas vara lämpligt. Orsaken är en mental defekt som leder till att de förlorar både självkontroll och verklighetsuppfattning. Initialt kan arten identifieras genom de märkbara artikulationsproblem som uppstår i den inledande berusningsfasen.

Rusdrycker ger upphov till helt skilda effekter på olika individer. Av den anledningen har det utkristalliserats ett stort antal undergrupper i kategorin Fyllbultar. Bland annat Sömntutan, Vingelpellen, Snyftaren och Bråkmakaren. I opåverkat tillstånd är det ogörligt att skilja dessa åt eftersom de utmärkande kännetecknen enbart framträder vid onykterhet. Vid dessa tillfällen uppenbarar sig dock de unika särdragen som är lätt igenkänningsbara även för en lekman.

Flertalet är harmlösa varelser som inte orsakar problem för andra närvarande. Om man studerar Sömntutan lite närmare kan det konstateras att denna fredliga typ, likt flera andra, genomgår en dramatisk personlighetsförändring på grund av dryckenskapen. Från att ha varit genomsnittligt sällskaplig och pratsam övergår symtomen till tystlåtet stillasittande och gäspningar som de sällan lyckas dölja. Vanligtvis utmynnar detta i att personen faller i sömn, ofta tillbakalutad med ljudliga snarkningar alternativt med pannan vilande i framförvarande bord. Med andra ord upphör deras sociala förmåga i samma ögonblick.

Vingelpellen är en annan oförarglig sort i samma huvudkategori. Det signifikanta draget är att alkoholkonsumtionen framkallar ett svårartat balansproblem vilket gör att de tvingas luta sig mot väggar, stolar eller tar stöd av andra människor för att förbli uppräta. Däremot har arten inte några våldsamma tendenser som utgör ett hot för omgivningen. Så länge dessa individer befinner sig inomhus är de sällan ett problem. Däremot kan de utgöra en allvarlig trafikfara om de beger sig ut på stan utan assistans av förstående vänner.

Snyftaren är ytterligare en av de lågmälda varianterna i gruppen. En karaktär som bär på ett intensivt känsloregister vilket vanligen är dolt och framträder först när promillehalten ökar. För merparten är det sorger av varierande slag som framkallar olycklighet och hejdlösa tårar, även om det finns enstaka fall där lyckostunder har samma effekt. Denna vandrande känslobomb söker ofta lyssnare vilka översköljs med upplevda tragedier och motgångar av skilda slag. För dessa olyckliga själar är ruset en ventil som ger utlopp för de undanträngda känslor som ryms i deras inre.

Förutom det onyktra tillståndet finns inga gemensamma personlighetsdrag med Bråkmakaren vilken upptäcker oförrätter lite varstans även efter måttligt alkoholintag. En blick eller en förflugen mening kan få aggressionerna hos denna snarstuckna art att ta orimliga proportioner. Ofta innebär det verbala anfall och hot om våld vilket i sin tur kan orsaka svårbemästrade situationer för omkringvarande. Det eskalerande uppträdandet ger dock vanligtvis bara upphov till riktigt allvarliga handgripligheter när de möter andra Bråkmakare med motsvarande diagnos. När detta sker tvingas ordningsmakten ingripa för att sära och frihetsberöva de våldsamma kombattanterna.

Svenska särarter

En analys av mänskliga arketyper i Carl Gustav Jungs anda.

Kultursnobben

Snobbism kan manifesteras på flera olika sätt. Den gängse uppfattningen om begreppet är liktydigt med ett överdrivet och utmärkande sätt att klä sig. Ofta i dyra märkeskläder. Men begreppet är vidare än så. Kultursnobben kan, trots tillnamnet, knappast betraktas som besläktad med den modeinriktade namnen utan är snarare dess motsats i det sammanhanget. Däremot har den här arten egenskaper som kan likställas med den intellektuella snobbismen. En företeelse som är ett vanligt kännetecken hos vissa akademiker när de för diskussioner med personer som har en lägre utbildning eller saknar kunskap om det aktuella ämnet. Vid dessa tillfällen använder de ett språkbruk med invecklade argument för att förminska motparten och framhäva sin egen överlägsenhet.

Kultursnobben uppvisar liknande kännetecken. De anser sig tillhöra en utvald och upplyst skara som ser sig vara lite förmer än andra. Inte sällan är det människor som är helt uppfyllda av sin egen förträfflighet. Många är övertygade om att de rör sig på en högre intellektuell nivå med insikter och förståndsgåvor som inte förunnats andra i samhället. Dessa exemplar söker sig huvudsakligen till andra likasinnade som ägnar sig åt dessa svårförståeliga konstarter av skilda slag. I detta gemensamma forum förstärker de varandras uppfattning om att det fordras en extremt djup insikt för att förstå storheten i dessa alster eller föreställningar.

Den dominerande uppfattningen hos Kultursnobben är att den stora massans smak är förkastlig och i sin tur undergräver den kulturella utvecklingen. Företeelser som Melodifestivaler, så kallade hitlistor, storsäljande filmer och populärlitteratur sågas obönhörligen jäms med fotknölarna. I stället är det okända artister, författare och smala filmer som ingen vanlig människa hört talas om som bedöms vara de konstnärliga höjdpunkterna. Som sådana ska de bejakas och höjas till skyarna. För att skapa sig ett högt anseende i dessa sällskap ska man helst kunna skildra verk av undanskymda upphovsmän som de övriga aldrig hört talas om. Sådant ger ett mycket högt renommé bland de församlade.

Syftet är att åtnjuta respekt bland likasinnade samt att bli aktad som en intellektuell medborgare av andra. Det finns dessutom en strävan efter att betraktas som en säregen individ som drivs av högre syften. Meningsutbyten inom gruppen handlar till största delen om frågor som är fullkomligt ovidkommande för gemene man, vilken i sin tur anser att det är slöseri med tid att ägna oceaner av tid åt den här typen av bagatellartade frågor. Ofta framförs långsökta utläggningar om oväsentligheter som är helt irrelevanta för folk i allmänhet.

Svenska särarter

En analys av mänskliga arketyper i Carl Gustav Jungs anda.

Despoten

Den här är en högst aktuell men lyckligtvis sällsynt art i vårt land. Framför allt har den sin utbredning i länder där friheten för medborgarna är begränsad. Jordmånen som får den att utvecklas finns huvudsakligen i trakter där korruptionen är utbredd och demokratin svag. I Sverige är vi dock inte helt förskonade från denna obehagliga varelse vilken kan upptäckas inom myndigheter och privata företag där öppenhet och tolerans mot oliktänkande är begränsad. Gemensamt för alla objekt inom kategorin är att de besitter en makt som möjliggör vänskapskorruption, förföljelser av underlydande och skapande av tystnadskultur inom det område eller den verksamhet de styr över.

Hos de flesta i gruppen visar sig inte dessa frånstötande egenskaper förrän de erhållit en position där de har möjlighet att utöva sin tyranniska auktoritet. Sakta men säkert tillförskansar de sig ytterligare makt, minskar insynen för utomstående och omger sig enbart med underdåniga medarbetare som inte ifrågasätter beslut och dessutom uppvisar tillbörlig respekt för deras överhöghet. Något som gör att oliktänkande icke är önskvärda och i stället får söka sig andra anställningar som alternativ till att bli avskedade, ibland med outgrundliga anledningar.

Vanligen har denna art en allvarlig mental defekt som eskalerar i takt med att befogenheterna ökar. Ytterligare en orsak till det beteendemönster som utvecklas är en fullkomlig brist på empati för andra människor, avsaknad av humanistiska värderingar och en grandios självbild som oövervinnerlig och utvald att genomföra sin högst personliga mission utan hänsyn till andra. Symptom är ofta hybris och framhävande av den egna förträffligheten. Något som leder till nedvärderande av andra människors bedrifter och förmågor.

I pressade situationer uppvisar despoten ett irrationellt beteende som är skrämmande för omgivningen. Något som gör att de närmaste ifrågasätter handlandet men vare sig har mod eller möjlighet att sätta sig upp mot den överordnade utan att råka ut för repressalier i olika former. Den maktfullkomlighet som arten uppvisar är svår att komma till rätta med. För detta krävs någon form av flagranta lagöverträdelser eller en så kallad ”palatsrevolution” för att göra det möjligt att skilja denna person från sin befattning.

Vissa har hävdat att denna art är utdöende men det har nyligen bevisats att den kan återuppstå i de mest oväntade sammanhang. Även som ledare för världsledande nationer som har ett demokratiskt styre. Ett uttryck för att även en process som bygger på folkets vilja kan leda till att despoter kommer till makten.

Människan är en outgrundlig varelse.

Svenska särarter

En analys av mänskliga arketyper i Carl Gustav Jungs anda.

Sportfånen

Som framgår av namnet är det dominerande intresset hos dessa varelser fysiska tävlingar i varierande former. Det utmärkande draget hos arten är exempellös enkelspårighet vilket betyder att sport överskuggar allt annat i tillvaron. En konsekvens som gör dem döva och blinda för annat som sker i samhället.

Vanligtvis är det lagidrotter som ligger närmast hjärtat vilket innebär att de är hängivna supporters till en lokal förening. I första hand är det fotbollsklubbar som tilldrar sig det överdrivna engagemanget även om andra sporter har sina trogna följeslagare.De fysiska skådespelen där tjugotvå vuxna människor iklädda kortbyxor anstränger sig till det yttersta för att få in en boll in i motståndarlagets mål kan för normalt fungerande te sig både absurt och löjeväckande. Ett märkligt fenomen är dessutom att tusentals personer betalar ansenliga summor för att betrakta dessa spektakel.

Dock bör poängteras att denna art ej ska förväxlas med Idrottsatleten, vilken är den som föranleder Sportfånens dyrkan. Medan den förre utövar sin sport på hög nivå skyr den senare all form av fysisk aktivitet, men har däremot en särskild böjelse för att se den förstnämnde sparka eller kasta bollar, skjuta puckar, springa fort, kasta konstiga saker, hoppa långt eller högt. Något som medför att denna soffexpert anser sig kunna överglänsa de sakkunniga som uppträder i mediala sammanhang.

Trots att Sportfånen även är djupt fängslad av individuella idrotter och olika landslag, riktas entusiasmen i första hand mot favoritföreningen. Inom kategorin existerar även avarter vilka är inplacerade i undergruppen Huliganer. Dessas beteende är regelbundet gränsöverskridande. De okvädingsord och den illvilja som framförs mot konkurrerande lag och deras anhängare måste anses som djupt frånstötande och utmynnar även i våldshandlingar. För många av de mest inbitna tycks även förluster för konkurrenter vara lika glädjande som vinster för den egna klubben. Yttringar som motsäger påståendet att idrotten förbrödrar.

Sportfånen brister ständigt ut i överdrivna känsloyttringar och förlorar sig ofta i irrelevanta detaljer. Enögdheten hos dessa anhängare saknar motstycke. Ofta är det domare som får ta emot invektiven. Uteblivna straffar och frisparkar, felaktiga offsideavblåsningar och brutala motståndare kan få de mest hängivna att framföra icke återgivningsbara uttryck åtföljda av obscena gester. På motsatt sätt framkallas understundom lyckliga ögonblick av sällan skådat slag.

Inom kategorin finns två diametralt skilda sätt att utöva favoritsysselsättningen, varav den ena innebär att upplevelsen sker på plats i realtid. Den dominerande delen av gruppen föredrar däremot att praktisera sin passion i tevesoffan. Inte sällan med en alkoholhaltig dryck och chipsskål som sällskap. Detta betyder dock inte att inlevelsen i de idrottsliga prestationerna är mer lågmälda utan är något som förorsakar svårartat lidande för familjemedlemmar och grannar. Framför allt sker detta under hektiska helger då livskamrater och eventuella barn enbart är störande inslag i ledigheten. När glädjeyttringar och besvikelser basuneras ut vid stora idrottsevenemang, som OS och VM-tävlingar, kan detta även innebära störd nattsömn för närboende. Den orimliga entusiasmen medför dessutom exceptionell utmattning vilket vanligen innebär sjukskrivning på måndagar.

Svenska särarter.

Bengt-Arne heter huvudpersonen i ett av mina bokprojekt. (Fullt möjligt att det aldrig blir färdigställt eftersom det är resan och inte målet som är huvudsaken). Handlar om en äldre desillusionerad man vars liv har gått i stå. Både privat och professionellt. Ljusglimtarna visar sig alltmer sällan. Han förtjänar sitt levebröd via den långvariga anställningen på en restaurang i förfall, belägen på söder i Stockholm. En tjänst där det numera är omöjligt att dra nytta av den breda erfarenhet och omfattande yrkeskunskap han anser sig besitta. Sysslolösheten har succesivt ökat i takt med att antalet gäster har minskat.

Från sin ordinarie plats bakom bardisken iakttar han ingående alla besökare för att initialt göra en analys av deras livssituation och dominerande karaktärsdrag. Något som ett tränat öga kan upptäcka genom de små subtila detaljerna. En okulär besiktning som även inbegriper att fastställa det studerade objektets yrkestillhörighet samt hur deras tillvaro ser ut i största allmänhet.

Allt detta ligger till grund för en bedömning av deras personlighet. Utifrån det insamlade underlaget inplaceras individerna i olika kategorier, benämnda ”Svenska särarter”. En forskningsinsats i Carl Gustav Jungs anda som Bengt-Arne förväntar sig ska få ett stort genomslag. Dessa små dagliga övningar lyser upp hans, i övrigt, monotona tillvaro.Som en observant iakttagare och autodidakt beteendevetare har han noterat att det existerar en ofattbar mängd mänskliga arketyper i vår herres hage.

En hel del gäster är solitära själar som ofta har ett begränsat socialt liv. Antingen beror det på ett eremitiskt drag eller så lever de i ett oönskat utanförskap. Vanligtvis är de fåordiga och undviker ögonkontakt med andra gäster. Den här gruppen har getts epitetet Enslingar. Det bör dock noteras att det inom den här fraktionen även finns Enslingar som själva sökt avskildheten. Som stundtals vill vara för sig själva och umgås med sina egna tankar. Som en sorts meditation.

En helt annan, vanligt förekommande kategori, är de pladdrande Pratkvarnarna. Monologernas mästare. Kontaktsökande individer som vill kommunicera med kreti och pleti om allt möjligt mellan himmel och jord. Utan urskiljning gör de verbala, oftast harmlösa, attacker mot anställda samt besökare som sitter runtomkring. Ibland är de framgångsrika och lyckas överrumpla godmodiga gäster som motvilligt lånar dem ett öra. Emellanåt försöker de även att närma sig Enslingarna, vilket sällan är speciellt lyckosamt och ofta medför att dessa ensamma varelser sluter sig ännu mer i sig själva.

De mänskliga arterna kan även indelas i ett flertal andra grupperingar. Klientelet som vanligtvis frekventerar detta vanvårdade näringsetablissemang består till stor del av Fylltrattar, Sportfånar och Kultursnobbar. Det maniska intresset för dessa särarter och genom den väl utvecklade iakttagelseförmågan har Bengt-Arne även inlett analyser av andra typer av homo sapiens i samhället. I kommande avsnitt kommer det summariskt att redogöras för dessa olika arketyper, deras kännetecken och utmärkande karaktärsdrag.

Fortsättning följer. Så småningom.

 

Vinylnostalgi.

Vinyl. Ett magiskt material som framkallar obeskrivliga reminiscenser (tack för det ordet Östergren). Skivorna med sina tätt sittande spår var vägen in i dåtidens omvälvande musikaliska värld. Sextiotalet. Fascinerades över hur pickupens lilla nål kunde åstadkomma musik som fyllde rummet med härligheten. Långt innan CD-skivor och streaming förpassade de pressade plastbitarna till temporär glömska.

Skivspelare, förstärkare och högtalare. Till en början av medioker kvalitet. Plånboken tillät inga extravaganser. Med tiden köptes byggsatser för att själv kunna snickra ihop bättre högtalare till rimlig kostnad. Målet var att få bättre ljud och högre volym utan att högtalarmembranen protesterade. Hade under en period även en portabel och batteridriven spelare med hölje i plast och avtagbart lock som innehöll högtalaren. Den tidens mobila ljudanläggning.

Händelser från tonåren, när det musikaliska medvetandet väcktes, väller fram ur minnets gömslen. Första skivan; Speedy Gonzales med Pat Boone. Singel. Nummer två i samlingen var Eddie Hodges med I´m gonna knock on your door. En monsterhit. Därefter köptes Twistin Patricia. Jerry Williams. Var glänsande röd till skillnad från alla mattsvarta singelplattor. Baksidorna rymde alltid något ointressant och slätstruket som sällan spelades, medan framsidan ständigt snurrade på skivtallriken.

De tre första singlarna var inkörsporten till ett beroende av det tyngre slaget som ökade ytterligare i styrka när den nya musiken sköljde in över landet. Företrädesvis från England. Liknade ingenting som tidigare hörts. Äldre generationer förfasades. Både över musiken och modet där pojkar bar långt hår. Mamma fick försvara frisyren inför morfar, gammal militär, som ansåg att det var vederstyggligt. Beatles och Rolling Stones tog världen med storm. I kölvattnet följde en mängd nya grupper och odödliga låtar vällde fram som en gigantisk flodvåg i mitten och slutet av sextiotalet. Kinks, The Who, Small Faces var några. Det musikaliska underverket rullade vidare.

Förstående föräldrar tolererade till en början att musiken spelades allt högre. Fram tills den trängde ut från det egna rummet till resten av lägenheten. Lösningen blev att införskaffa hörlurar eftersom ljudvågorna helst skulle upplevas med hela kroppen.

I begynnelsen var utbudet i radion extremt magert. Etern fylldes av en helt annan sorts musik. Mestadels svenska, käcka och trallvänliga låtar blandat med dragspel. Slätstruket och ointressant. Bara två program förmedlade det som gick under namnet pop. Lördagar innebar tio-i-topp. Klockan tre var de flesta ungdomar klistrade vid radioapparaterna. På tisdagskvällar var det Kvällstoppen som var höjdpunkten. Bestod av de tjugo mest sålda skivorna i landet. Väntade förväntansfullt med rullbandspelare av märket Sony för att spela in allt som var nytt. Svor ve och förbannelse över pratmakare som emellanåt inkräktade på låtarnas inledning och avslutning.

Jimi Hendrix är värd ett kapitel för sig. Blev nästa stora musikförälskelse. LP-skiva postorderköptes från England med hjälp av en liten talong i New Musical Express. Hade aldrig hört något liknande. Var som ett berusningsmedel. Hade förmågan att framkalla innovativa läten ur gitarren som fick den samlade expertisen att häpna. Makalöst. Suggestivt. Omnämns än idag som en av rockmusikens mest stilbildande gitarrister. Upplevde ett par av hans spelningar live. Är de ojämförligt största musikaliska upplevelserna. Likt många andra, som hade svårt att bära framgången, förorsakade drogmissbruket hans tidiga död. 1970.

Men. Minnena består.

 

Idrottseufori.

Handboll är emellanåt en synnerligen oförutsägbar sport, lika en del andra idrotter. Trollbinder människor som nervöst/förväntansfullt/resignerat följer skådespelet från tevesoffan. Igår inträffade ett sådant sällsynt dramatiskt tillfälle. Ett coronadrabbat landslag tog sig an Norge i en helt avgörande match för att få möjlighet att spela om medaljerna i europamästerskapet.

Började trevande med samspelta försvarsmurar på båda sidor. Motståndarna tar över på grund av svaga avslut och en storspelande norsk målvakt. Allt känns hopplöst. Omöjligt. Går mot en storförlust. Ser ut som att vi kommer att bli förnedrade av vårt grannland. De enda små ljuspunkterna i det svenska landslaget är den vilt kämpande härföraren Gottfridsson och ett försvarsspel som i långa stunder är fullt godkänt. Framåt känns det däremot ängsligt och håglöst. Hustrun resignerar. Vill slippa se eländet. Lägger sig. Paus. Ligger under med fem.

Andra halvlek. En bra spelande svensk målvakt byts ut mot en oprövad dito. Den sistnämnde tar allt. I stort sett. Vi börjar hitta luckor och lyckas i allt högre grad att överlista motståndarnas burväktare. En scenförändring av sällan skådat slag. Norrmännen behåller dock ett litet övertag. En exempellös slutforcering i kombination med ett fantastiskt målvaktsspel gör att vi kommer ikapp när det är någon dryg minut kvar. Norge har bollen. Storspelande Johannesson i mål lyckas återigen rädda. Sverige får straff. Drygt tio sekunder kvar. Ropar till hustrun som ansluter.

Efter tre missade straffar tidigare i matchen (varav två av Wanne som dittills aldrig missat) har den oprövade Chrintz fått lägga en och satt den. Ska han verkligen få ansvaret för den helt avgörande? Det går att ta på spänningen. Pulsen är förmodligen lika hög i de svenska tevesofforna som hos spelarna. Målvaktsräddning så är vi utslagna. Sitter den har Norge en sista chans att nå oavgjort och gå till semifinal. Lyckas återigen göra mål. Norge missar ett sista stressat läge. Vinst.

Jubel i soffan. Glädjerus hos svenska spelare. Dansar i ring och kramar om varandra. Segersäkra norrmän, som varit i ledningen fram till slutsekunderna, deppar. Idrott kan framkalla både djupa besvikelser och himlastormande lycka. Är det märkliga med dessa sporter. Ena lagets glädje förorsakar motståndarnas sorg. Fungerar som kommunicerande kärl.

Vinnarskallar är ett begrepp man ofta stöter på i idrottssammanhang. Individer som aldrig ger upp oavsett motgångar. Som ger allt och lite till fram till slutsignalen ljuder. Har mött många av dem i idrottssammanhang. Är den enskilda egenskapen som gör att talanger blir stora idrottsmän. Som skiljer agnarna från vetet. Vissa ger upp och hänger med huvudet medan andra sporras, fylls av energi och tändvätska. Alla vill vinna medan vissa hatar att förlora mer än andra. Skulle bildligt talat kunna vandra över lik för en seger.

Uppenbarligen har vi återigen en hel del av dem i det svenska handbollslandslaget. Precis som det var på nittiotalet. Bragden i Bratislava kan skrivas in i historieböckerna. Heja Sverige.