13 maj

När hustrun försvinner i väg på sin årliga vandringsresa brukar jag dra mig tillbaka till landet. Här är fördelen att man aldrig behöver vara sysslolös, framför allt när vädret visar sig från sin bästa sida. Som nu.

Alla människor borde tillbringa tid i ensamhet så länge den är självvald. Umgås med sina egna tankar utan störningsmoment eller saker som är absolut nödvändiga att göra. Det är lite som att gå i kloster under några dagar. Visserligen utan böner men sitter man mitt i naturen blir det som stunder av meditation.

Odlingarna behöver tas hand om. Satte ut ett par tomatplantor när vi var här senast och ångrade mig senare när det visade sig bli någon minusgrad ett par nätter. Enligt förståsigpåare ska de inte planteras ute förrän runt skiftet maj/juni. Peppar, peppar de lever. Hoppas de kan återhämta sig efter chocken. Resterande tomatplantor liksom gurkorna får vila inomhus på hemmaplan tills nästa tillfälle vi är här.

I år ska båthuset få lite mer kärlek. På grund av den långvariga vintern är dock snickaren som ska hjälpa oss med de större arbetena försenad med utomhusjobben. Det finns risk för att det inte blir förrän sensommar eller höst. Tills dess får det bli städning och underhåll. Har som mål att tvätta och olja de två uteplatserna som finns i anslutning den här vistelsen. Den ena ut mot sjön och den andra i skydd mot nordanvinden. Ska dessutom försöka hinna med att röja i ett utrymme i båthuset och köra skräpet till tippen. Är nu fyllt med bråte och kvarvarade saker efter föräldrarna. Får göra en utvärdering och se hur mycket vi ska spara av pappas alla gamla fiskeattiraljer. Vissa saker har tidens tand gått hårt åt. Mycket som behöver göras och en efterhängsen förkylning får avgöra hur mycket jag hinner och orkar med.

Blir korta arbetspass och däremellan pauser i fåtöljen på verandan. Skriver, spelar schack, messar med frun eller sitter bara och lyssnar på fågelsången. Det är svårt att identifiera lätena när de försöker överrösta varandra. Talgoxen och bofinken kan urskiljas, dessutom ytterligare en, men namnet på den har försvunnit ur minnet. Här är lugnt men inte tyst en sekund. 

Steglitserna som vanligtvis är skygga varelser tar plats i äppelträdet fem meter bort. Har aldrig hänt förut. Efter en tid inser jag varför. De har ockuperat tornflygarnas holk på långsidan av huset. Kan bli ett drama av stora mått om de ursprungliga bostadsinnehavarna återkommer. Apropå fåglar har en havsörn återkommit flera gånger och slagit sig ner i en björk vid vattnet. Den har gjort flera utfall ner mot båthuset. Undrar vad den har i kikaren? Därunder har ofta minkar kamperat. Den jagas bort av måsar och tärnor och beger sig ut mot havet igen.

Nej, nu får rasten vara slut. Dags att olja in räcket vid båthuset. Korta arbetspass är min melodi.

28 april

Stundtals råder obotlig idétorka. Borde få ur mig något acceptabelt för att hålla dagboksskrivandet vid liv men ibland går tankeverksamheten trögare än vanligt. Orden lägger sig huller om buller utan mål eller mening. Stirrar fånigt in i datorskärmen som om den skulle börja tala till mig och komma med ett tips om något som är värt att berätta. Den förblir som väntat tyst. Tvingar mig att skriva ändå, det får bli som det blir.

Firar systerns nyligen inträffade jubileum (tillsammans med hennes familj, barn och barnbarn) i sydliga nejder lättad över att slippa långkalsonger, kyla och nyfallen snö på hemmaplan. Det är i alla fall snart maj och förväntningarna om lite värme kan knappast betraktas som oberättigade. Vädergudarna är inte nådiga mot oss. Något ont måste vi gjort för att bli bestraffade på det här skoningslösa sättet. Plantorna som börjar gro inomhus får ha tålamod innan de kommer ut i friska luften och får chansen att bära frukt. Med den här takten lär de skördas först framåt senhösten.

Turistindustrin är fascinerande. Stora flygplan fullproppade med solsugna flockas i luften och flyger i karavaner söderut samtidigt som tranorna och andra flyttfåglar rör sig i motsatt riktning och trots kylan syns på landet. Det i övrigt karga och eländiga landskapet här nere har kompletterats med semesteranläggningar som ligger likt ett pärlband utmed kusten. Tidigare obebodda områden har fått en renässans med hjälp av turisternas plånböcker och antalet arbetstillfällen har mångdubblats. Samtidigt hörs högljudda protester mot invasionen som gör att bostadspriser skjuter i höjden så att lokalbefolkningen har svårt att kosta på sig ett vettigt boende.

Hotellet är ett himmelrike för barnfamiljer. Arkitekter har slagit sina kloka huvuden ihop för att alla åldrar (framför allt barnen) ska få sitt. Flera pooler och lekområden, spelrum för ungdomar, schack, bordtennis och två olika kramiga figurer (en giraff och en björn) som får de yngsta barnen att jubla av förtjusning. Konceptet all inclusive gör att även plånboken får semester. Förutom den omfattande buffén finns tack och lov även en à la carte-restaurang för den som vill bli serverad direkt från käket till bordet. Förvånansvärd hög kvalitet på maten. Hittills toppar gambas i vitlöksolja, grillade padrones och oxfilé min lista. Däremot lämnar hittills fiskrätterna lite i övrigt att önska.

Min vana trogen spenderas dagtiden under ett parasoll iförd skyddsfaktor 100 och hatt. Lömska solskador ska hållas på avstånd med alla tillgängliga medel. Efter intensiva studier av omgivningen kan jag konstatera att den typiska svenska småbarnspappan är mellan trettio och fyrtio, lång, smal och med permanent skäggstubb. De ser identiska ut och imponerar dessutom med en förfinad teknik att framföra barnvagnarna. Den äldre generationens män är kortare, tjockare, rör sig stappligare och är till övervägande del flintskalliga. 

I behagligt väder försvinner en vecka förvånansvärt kvickt. Tiden tycks rinna i väg snabbare i vackert väder. Nu återstår bara ett par dagar. Ber till högre makter att temperaturen där hemma är på bättringsvägen. Vi är värda en varm och någorlunda regnfri sommar efter det senaste halvårets väderplåga.

27 mars

Värmen lyser med sin frånvaro men nu lovar i alla fall meteorologerna bot och bättring till påskhelgen. Det är på tiden. Varannan dag har långkalsongerna åkt på för att klara av morgonvandringen. Hoppas att det nya försöket att krossa återstoden av vintern har större framgång än de föregående. Oavsett alla klimatförändringar ökar åtminstone sannolikheten för att man ska kunna ägna sig åt utomhusväxter och odlingar både hemma och på landet inom kort.

Förberedelserna är i alla fall i gång. Fem olika sorters tomater gror i arbetsrummet och samsas med ett antal chilisorter. Nytt för året är ett försök med gurkor. Frön till två olika sorter är inköpta och är de grödor som hittills växt sig störst.

Med ljusets återkomst ökar intresset för utomhusarbete vilket renderat i att delar av terrassen (den som är täckt av trall) har börjat tvättas. Som med allt tråkigt arbete gör man klokt i att dela upp det i omgångar för att det ska bli mer uthärdligt. Med årstiden följer också lusten att förändra här hemma. Diverse nya (begagnade) möbler har köpts in. Ett sideboard i sextiotalsstil köptes nyligen in via Bukowskis och ska avhämtas efter påskhelgen. Fyndade dessutom tre stolar på Blocket, gissar på fyrtio- eller femtiotal. Kan bli fina med lite kärlek i form av ny stoppning och nytt tyg till sitsarna. Avigsidan är att vi måste göra oss av med en del möbler, men å andra sidan har de vare sig affektionsvärde eller är några dyrbara rariteter. 

Har utökat motionsförsöken med ny aktivitet. Före detta arbetskamrat har ”lurat” (läs lockat) med mig att spela bordtennis. Rolig sport som jag sysslade med några år i ungdomen. Vid ett samtal med andra åldringar vid första träningspasset berättade jag att det var femtio år sedan jag höll i ett racket (med några undantag). Efteråt insåg jag att det är prick sextio år sedan. Obehagligt hur åren tickar i väg.

Tvingades läsa på om redskapen som är indelade i olika klasser och beskrivningar av vad de har för kvaliteter. Behöver knappast något värstingracket men vill ju heller inte blamera mig med att komma med något av de allra enklaste. Imponerades av många gamlingar där vissa tydligen fortfarande tävlar i seniorsammanhang.

Tyvärr kunde jag konstatera att det fotarbete som behövs för att spela bra var obefintligt. Däremot går det sakta men säkert åt rätt håll. De horribla misstagen blir gradvis färre. Spelet påminner på sitt sätt om mina schackmatcher; man vinner inte på grund av fantastiskt spel utan på grund av motståndarens misstag.

Den mest påtagliga påminnelsen om åldern visade sig dagen efter. Tre timmars spel får sina konsekvenser. Värk i ett otal större och mindre muskler som länge varit i vila fick mig att stappla fram. Hustrun får stå ut med gnällande, stånkande, pustande och allehanda andra typiska gubbljud. Nåväl, det kan säkert göra gott för balans, koordination och välmående i största allmänhet.

Glad påsk.

2 mars

Hoppet börjar gry. Ljusets gradvisa återkomst är efterlängtad även om den rör sig i maklig takt. Ibland undrar jag om resorna till värmen under vintertid gör det ännu svårare att stå ut med mörkret och kylan här hemma. Kontrasten är gigantisk och känslan av det behagliga semesterklimatet bleknar med blixtens hastighet.

Tack och lov gör förändringen att dagarna blir längre och morgonvandringen kan inledas tidigare. Dessutom utan risk för att halka och slå ihjäl sig. En inte ofördelaktig fördel när man närmar sig åldern då brutna lårbenshalsar ockuperar sjukhusen. Isen på sjön börjar långsamt försvinna. Änderna och svanarna har nyligen fått sällskap av sothöns. Fulica atra är en vattenlevande fågel som tillhör familjer rallar. Kroppsformen är rund, fjäderdräkten skiffersvart och näbben vitaktig. Ett kännetecken är annars att den nickar med huvudet när den simmar.

För oss är sothönans återkomst ett vårtecken som är lika påtagligt som när de första tranorna siktas vid Hornborgasjön. Det är också en signal på att börja förgro tomater och andra godsaker som ska förflyttas till pallkragarna på landet om ett par månader. Ett annat är all fågelsång som blir en uppmuntrande ljudkuliss när motionen ska inleda dagarna.

Talgoxarnas omisskännliga ti-tu ti-tu ti-tu dominerar men den sägs ha ett fyrtiotal andra läten som inte är lika enkla att identifiera. I morse hörde jag en fågel med ett ljud i skällan som jag aldrig hört förut. Det var som om den hade ett stränginstrument inopererat i strupen. Tititi-rum tititi-rum sjöng den. Stannade och försökte spana in den välljudande fågeln utan att lyckas. Har svårt att tänka mig att det är något av talgoxens andra läten. Får botanisera i den app av fågelljud jag har i telefonen och se om den går att identifiera.

Under sysslolösheten har vi bestämt oss för att göra om i arbetsrummet. Eftersom jag inte är överhopad av jobb längre (ironi) blir det ett kombinerat bibliotek och träningsrum med fåtölj för läsning. Skrivbordet som varit en trotjänare i decennier ska läggas ut på Blocket och vi har fått överta en sextiotalsmöbel efter tvåans svärmor. Återstår dock en hel del för att pryda väggarna. Är väl ett ålderstecken att man börjar anamma delar av den stil som rådde när man växte upp. Ett annat är att senaste spellistan på Spotify domineras av låtar från andra hälften av samma årtionde.

I kväll ska vi smörja kråset hos en före detta kompanjon och arbetskamrat med fru. Reserverar helgerna för vänner där fortfarande någon av dem jobbar. Övriga får förgylla våra dagar vid luncher i veckorna. I morgon ska vi följa fyrans utmaning att ta sig igenom Vasaloppet. Har försökt övertyga honom om att det aldrig är för sent att ge upp.

12 februari

Grått, grått, grått. Och måndag. Känner tacksamhet för att man inte behöver gå upp i ottan, streta till bussen och bege sig till ett arbete. Kliver ur sängen och konstaterar att det är tre minusgrader, väderappen hävdar att det känns kallare än så. Tvingar mig igenom morgonvandringen. Pinande vindar gör att sträckan kortas ner och ersätts av lite mer stretchning och styrkeövningar, läs pensionärsgympa. Längtar tillbaka till värmen i Mexiko.

På sjön ligger snö ovanpå isen, förutom på några ställen där det är öppet vatten av någon underlig anledning. Svanarna rör sig, två och två, långsamt över istäcket och glider försiktigt ner i vattnet. Går upp i andra änden och fortsätter till nästa badkar. Fascineras över den långa böjliga halsen som verkar kunna vändas och vridas i de mest osannolika vinklar. Lika lustigt ser det ut när de använder halsen som en dammsugarslang och städar av botten så att bara rumpan sticker upp ovanför vattnet.

Lördagen var en milstolpe i familjehistorien. För första gången blev vi, som en gemensam födelsedagspresent, bjudna på restaurang av trean och fyran. Kan man hoppas på en kommande tradition? Agaton i Gamla Stan. Italienskt. Fullknökat med folk, både på Västerlånggatan och i restaurangen. Syns inte ett spår av eventuell knaper ekonomi hos gemene man även om man förstår att många går på knäna på grund av höjda matpriser och ökade räntor. Det sistnämnda lär vi bli varse inom kort. Lånet på bostaden ska skrivas om. För första gången valde vi att binda räntan när vi köpte lägenheten för åtta år sedan. Till 1,17% ränta. Ett lyckokast som snart kommer att förvandlas till en kalldusch.

Dagen innan hade vi grannarna över på en fredagsdrink. En annan trevlig tradition. Ansträngde oss lite extra med tilltuggen för att försöka hålla jämn nivå med senaste tillfället hos dem. På min lott föll att fritera scampi panerad med panko och cocos att serveras med chilimayo och sötsur sås. En av mina paradrätter. I mitt eget tycke har jag lyckats få till läckerheter med vanlig kastrull och provat mig fram med kyckling, fisk och scampi. A piece of cake.

För säkerhets skull förfriterade jag de små krabaterna så att de bara snabbt skulle doppas i frityroljan innan servering. Det gick inte som jag tänkt. Oljan var för varm. I stället för krispiga välsmakande smådjur blev de både lätt brända och sega. De artiga gästerna tonade ner misslyckandet medan min självbild som friteringsexpert fick sig en törn. Surt sa räven.

I övrigt förfasar vi oss över alla skridskoåkare på sjön och funderar på hur vi ska bära oss åt när någon går genom isen. Ännu har vi ingen bra lösning och hoppas att vi inte behöver det.

26 januari

Ibland undrar jag om man är född på fel sida av jordklotet. Inte för att stekande sol och brännande värme är min melodi, men mörkret och kylan som tränger igenom märg och ben i vårt land är nästintill outhärdlig. Det har blivit värre med åren. Man får ta sin tillflykt till behagligare platser så länge orken finns kvar och pengarna räcker till.

Det är beklagligt att det ska behövas resas kors och tvärs i världen för att man ska råda bot på eländet. Plånboken tar stryk och miljösamvetet får sig en törn varje gång man flyr till ett behagligare klimat. Med alla skarpa hjärnor i världen borde det vara möjligt att uppfinna alternativa drivmedel eller färdsätt som är mindre ångestframkallande. Ju mer människor har möjlighet att resa desto färre motsättningar. Vi får större förståelse för våra särarter och skilda intressen kan överbryggas om vi möter varandra.

Inser samtidigt att det är en utopisk tanke som världen ser ut idag. Förutom krigen som härjar i Europa ska förmodligen två överåriga herrar göra upp om presidentämbetet i USA. Det är inte utan att man fasar över vad som komma skall. Man får försöka gripa tag i de halmstrån som finns och hoppas att sunt förnuft, medmänsklighet och några intelligenta varelser kan hjälpa oss ur knipan.

I väntan på att underverken ska inträffa kan man ligga under ett parasoll och betrakta skådespelet vid stranden. I den lilla lagunen som är uppbyggd innanför vågbrytarna simmar flera fiskstim omkring, många uppemot tre till fyra decimeter långa. De skockas omkring en så snart man går ned i vattnet för att kyla ner kroppen.

Tio till femton meter upp i luften ryttlar pelikaner med vingarna utspända och studerar fiskarnas rörelser. När de utsett sitt byte fäller de in vingarna och störtdyker ner bland de badande för att spetsa den utsedda fisken som en kort stund förvaras i undernäbbens säck i väntan på att bli svald.

Följer Sveriges semifinalmatch mot Frankrike via Aftonbladets livechat. Stängde uppgivet av telefonen en bit in i första halvlek när fransoserna tagit en stor ledning. Tittade in igen i andra under lunchen då Sverige mirakulöst har vänt till lika. Beger mig till baren för kaffe och den tioåriga Torres som blivit lunchmedicinen på den här resan. När jag är tillbaka leder Sverige med två. 50 sekunder kvar. Segern är så gott som hemma. Till slut lyckas Frankrike kvittera på ett frikast i sista sekunden. Förlängning. Dramatiken är fulländad och vissa påstår att domsluten är tveksamma. Svårt att ha en uppfattning om när man inte kan se matchen själv. Tyvärr slutar den här sagan olyckligt som så många andra gånger i idrott.

I kväll blir det asiatisk middag och samling i Mezcalitos bar dessförinnan med syster och svåger. Ett av flera glädjeämnen som sätter guldkant på tillvaron. 

9 januari

Nytt år. Det är fullkomligt omöjligt att begripa hur de kan försvinna i sådan rasande takt. Senaste veckorna har varit krassliga. Två veckors förkylning sätter sina spår. Hann med ett par timmars firande med trean och fyran med respektive på julafton sedan var det bara att slå igen butiken. Tack och lov kunde vi i alla fall veckan innan genomföra det traditionella julbordet på Ulriksdal som mamma och pappa initierade för ett tjugotal år sedan. Däremot tvingades vi ställa in de återkommande samkvämen på juldagen, annandagen och nyårsafton. Satt ensam och inväntade tolvslaget medan hustrun försökte bota förkylningen med sömn. Det är först när man är sjuk som man förstår vilken gåva det är att vara frisk.

Krafterna har återvänt till den grad att de idag räcker till en halvmils promenad på förmiddagen. Det är nästan folktomt på gatorna och den bitande kylan som rått den senaste tiden har vikt undan. Skolorna ligger tomma, terminen tycks inte ha startat ännu. Underställ, täckbyxor och varma vinterkängor gör att minusgraderna är uthärdliga. Det är till och med behagligt i solskenet trots att jag inte är den största påhejaren av vintermånaderna. En tröst är att ljuset återvänder även om det går långsamt.

Solen står lågt och orkar knappt masa sig över de högsta husens skorstenar innan den vänder nedåt igen. Man får vara tacksam över de korta stunderna den behagar visa sig. Kvarvarande änder och svanar samlas i ån som inte fryser till i första taget. På hemvägen är ett par brandbilar parkerade i närheten av strandpromenaden. Det är övning. Precis i gränsen mellan det öppna vattnet och isen på sjön tränas räddning av personer som gått genom isen. Två personer ligger i vattnet i kanten till det öppna vattnet vid vassruggen på andra sidan. Förmodligen har de dragit nitlotten när det skulle avgöras vilka som skulle vara utsatta och vilka som skulle agera undsättare. Två brandmän ger sig ut med en form av släde för att rädda kamraterna som ligger i vattnet. Aktionen blir lyckosam och kollegorna vid strandkanten halar in släden med räddaren och den nödställde. Bredvid mig har ett tiotal personer samlats i solskenet för att betrakta skådespelet.

Julen är undanstädad. Stjärnor, belysta minigranar och de traditionella ljusstakarna har förpassats till sina kartonger och får vila där tills nästa jul. Däremot behåller vi ljusslingorna utomhus en tid. De får lysa upp de mörka timmarna ett par månader till.

Middagen blev torsk med parmesantäcke och en pikant tomatsås. Ugnsgratinerad potatis, sötpotatis och rotselleri därtill. Såg färdigt tredje avsnittet av Historien om Sverige. En sällsynt välgjord och påkostad serie med naturscenerier av sällan skådat slag.

Inväntar med spänning europamästerskapen i handboll för herrar. Äntligen har vi återigen etablerat oss i världseliten. Det är inte många sporter som kan stoltsera med något motsvarande. Möjligen vårt tvåmannalandslag i beachvollyboll som ständigt imponerar.

Hoppar över världsläget och kriminaliteten den här gången. Det ser mörkt ut.

Snart bär det av till värmen igen. Känns som att det behovet växer sig starkare för varje år. God natt.

19 december

Det saknade ljuset har återvänt. Efter drygt sex veckor i södra Europa där vi varit bortskämda med sol och värme på dagarna var det en mindre chock att komma hem. Även om det var förväntat har de korta dagarna likafullt en dämpande inverkan på humöret. Det kompakta grå molntäcket har legat konstant fram tills igår då himlen plötsligt blev isande blå. Såg på väderkartan att vi befinner oss strax norr om det molntäcke som täcker stora delar av landet. Man får vara tacksam för varje liten solstråle som letar sig fram.

Nu är det ett par månader sedan vi var på landet senast och kan konstatera att det kommit ovanligt mycket snö för årstiden. Tidigare år har vi inte behövt ploga förrän i senare delen av januari. Utan insats av bonden för att göra den kilometerlånga sista vägen till oss farbar hade det varit omöjligt att ta sig hit. Blir ett par lugna dagar för att inspektera att väder och vind inte ställt till med alltför stora problem samt att vattna de övervintrade blommorna. Plus att ställa in golfklubborna för vinterförvaring.

Hade i lördags det traditionella julbordet på Ulriksdals Värdshus som initierades av föräldrarna för ett femtontal år sedan och fortsätter till deras minne. Överdådigt som vanligt och en miljö som gör att man kan inbilla sig ljudet av slädar och bjällerklang. Första etappen i julfirandet som kommer att pågå tre dagar i rad med start på julafton. Dagen efter tillsammans med alla barn och barnbarn. Annandagen med fruns sida som avnjuts med italienskt julbord i stan. Sedan får det bli några dagar att hämta andan och pusta ut innan det är dags att fira nyår.

Har också passat på att boka vinterresa till värmen så att man har något att se fram emot. Blir Mexiko i år igen tillsammans med syster och svåger. Samma ort, Akumal, men annat hotell. Vad gör man inte för att slippa kyla och mörker? Vi tar tillfället i akt medan vi kan och orkar, tids nog sätter väl en eller annan krämpa käppar i hjulet eller så säger plånboken nej. Blir ett par veckor i skuggan med hög solskyddsfaktor, huvudbonad och en bok.

Följde handbollsdamerna under VM. Stundtals var det lysande insatser även om det inte räckte till när vi ställdes mot de allra bästa. Bara att konstatera att allt behöver klaffa för att rubba lagen i den allra yppersta eliten. Förvånas över kritiska kommentarer i media och på sociala medier. I hur många sporter är vi ett av världens fyra bästa länder?

28 november

”God morgon, det är ett ganska stökigt väderläge nu. Vi har ett flertal lågtryck som är på ingång från öster som idag kommer ge en hel del snöfall och varningar är på flera håll utfärdade. Lågtrycket närmar sig med ihållande nederbörd som ökar framåt eftermiddagen. Det har varit en riktigt kall morgon med ner mot fem till tio minusgrader även i sydligaste delarna av landet.”

Väderpresentatören på TV4 visar på kartan hur vädret kommer att te sig under dagen. Tack vare Apple TV kan vi se samma kanaler här nere i Algarve som hemma. Följer morgonprogrammen och nyheterna och förfasas över vädret där hemma. Häromdagen började vi också se Ljuset vi inte ser, en miniserie på Netflix. Boken som är förlagan till serien tillhör mina favoriter, både handling och språk väcker stor beundran. 

Här nere har det också blivit kyligare, i morse var det bara tolv grader men några timmar senare är det alltid uppemot tjugo. När solen ligger på mitt på dagen kan det jämställas med en riktigt fin sommardag i Sverige. Under eftermiddagen har vi avverkat en liten träningsrunda på golfbanan. Chippning och puttning stod på programmet.

I morse gick vandringen åt motsatt håll från staden. Förbi marinan, samlingsplatsen för dem som med båt vill bege sig i väg och se den vackra kuststräckan som är en naturupplevelse i sig. Mellan vår tillfälliga bostad och båthamnen ligger en lång rad spökhus utefter bergssluttningen. Precis påbörjade, halvfärdiga och nästan klara hotell och bostadshus. Ingen verksamhet sker, inga byggnadsarbetare är på plats. Enbart en eller annan uteliggare som nästlat sig in för att få tak över huvudet. Tydligen en effekt av Lehman-kraschen 2008. Tragiskt att se alla dessa investerade miljoner som gått upp i rök.

På bergsryggen västerut radar lyxvillor upp sig på rad. Kontrasterna är slående. Fortsätter man längre bort avlöser stränderna varandra. Apropå naturupplevelser har vi gjort ett par spektakulära utflykter. För ett par dagar sedan begav vi oss till Sagres och fyren Cape St Vincent, Europas sydvästligaste punkt. En hisnande upplevelse för en person med höjdfobi. 

För att utmana rädslorna ytterligare begav vi oss tillsammans med vänner till Monchique igår. Monte Foia är den högsta punkten i Algarve med en magisk och milsvid utsikt över hela kusten och landskapet norrut. Som om inte det vore nog gick färden till en nybyggd vandringsled där träbroar var byggda längs med ravinerna. Som extra krydda på anrättningen har de konstruerat en femtio meter lång hängbro som går tjugo meter över marken. För mig räckte det med vandringen utefter den grusade stigen där själva träkonstruktionen började. Det var hisnande nog. Väntade och fick efter en stund sällskap av kamraten medan kvinnorna, som inte är behäftade med samma höjdåkomma, vandrade vidare. Skulle inte passerat den bron om jag så fick en miljon.

Nu är det mindre än två veckor kvar men inser att det är på platser som den här det erbarmliga november ska tillbringas. Förbereder oss för en köldchock när det bär hemåt.

28 oktober

Solen kryper sakta upp över hustaken och omvandlar Atlanten till en glittrande gigantisk vattensamling. Panoramafönstret som vetter mot söder ser ut som ett bländande vykort. Vita husfasader med platta tak, små orangefärgade tegelpannor på utbyggnader som kontrast till den blå bakgrunden. En humörhöjande morgonhälsning. Telefonen påstår att det är arton grader ute. Betydligt gynnsammare förhållanden för en promenad än där hemma.

Från höjden där lägenheten är belägen leder trappor oss ner till Rua das Laranjeiras. Tar till vänster på gatan kantad av kubistiska kritvita hus blandade med resliga kaktusar och palmer som liknar siluetter i motljuset. När vi kommer runt nästa hörn framträder kyrkogården Cemitéro Municipal De Albufeira. En liten och vacker begravningsplats totalt olik våra svenska motsvarigheter. Små mausoleer står uppradade bredvid varandra, en sista viloplats för de som en gång drog sitt strå till stacken för att hålla hjulen snurrande här.

Förvånas en aning över gatunamnet som ska ta oss ned till den centrala delen av Albufeira. Rua Sir Cliff Richard. Förmodligen en hommage till horderna av engelsmän som, precis som vi, valt orten för att fly vädret på hemmaplan. De är inte underligt att det finns flera sportbarer där det visas matcher från Premier League och andra europeiska drabbningar där brittiska lag är inblandade. Är som om vi hamnat i en bríttisk koloni.

Efter ett par hundra meter uppenbarar sig den breda och flera kilometer långa stranden som är stadens gräns mot havet. Enligt kartan är det tre olika stränder förbundna med varandra och med Praia dos Pescadores i mitten. Tråcklar oss vidare ner mot havet på omväxlande breda och smala gator med, i mina öron, poetiska namn. Rua Cel Aguas och Rua Primeiro De Dezembro klingar betydligt mer melodiskt än Kungsgatan och Sveavägen.

Promenader längs med havet tycks vara den dominerande morgonaktiviteten för fler än oss. Enstaka tar ett dopp och några män provar fiskelyckan. På vägen tillbaka upptäcker vi att det pågår någon form av tävling på stranden. Av nyfikenhet närmar vi oss och ser en liten uppbyggt arena med en rektangulär sandyta och volleybollnät. Runtomkring värmer atletiska kroppar upp tillsammans med bollar. Slår oss ned på en bänkrad där en sorts match ska börja. Fotbollsvolleyboll. 

Letar senare på nätet och får information om att det är finaler i European Footvolley Championship den här helgen. Både för damer och herrar. Ser delar av en match mellan Spanien och Schweiz. Tvåmannalag. Tydligen är även Sverige representerat med ett lag. Imponeras av barfota bolltrollare med en teknik som skulle göra vanliga fotbollsspelare gröna av avund.

Novemberflykten inleddes för ett par dagar sedan. Åter till kylan och mörkret där hemma i december.

19 oktober

Hösten innehåller alla tänkbara väderslag. Även under ett och samma dygn. Snön låg i tunna skikt när man blickade ut över gårdsplanen på morgonen. Blev en kort promenad till brevlådan bara för att konstatera att den som förväntat var tom. Uppehåll men blåser på från norr. Såg att det ska vara cirka sex sekundmeter. Sorten som får det att bita i kinderna. Skjuter upp eldning av grenar och annat naturskräp som samlats ihop senaste månaderna till en annan dag.

Bara vi och de bofasta tycks uthärda det första riktigt kalla oktoberdagarna. Inte ens korna vistas utomhus längre. De fick snällt vandra in till sina vinterboningar för ett par veckor sedan. Till helgen lär vi få sällskap här ute eftersom det vankas arbetsinsats för att hålla den privata grusvägen i trim. Är sex eller sju fastigheter som gemensamt ska avverka sly och kanske fälla några enstaka träd som kan ställa till med problem framöver.

När vi är tillbaka från promenaden är kommer en kort hagelskur innan solen behagar visa sig och lysa upp årets hittills vackraste höstfärger. Gårdagens arbetsuppgifter fokuserade på att paddla in badbryggan till sin vinterplats i en skyddad del och ta in bord och de sittplatser som tillhör båthuset. Dagen har handlat om att tömma alla vattentunnor innan isen förstör dem och att dra upp båten. Möjliggörs eftersom den nya (begagnade) bilen, tack och lov, har dragkrok. Har genomlidit sex år med bil utan dragkrok vilket gjort saker och ting lite mer invecklade. Däremellan fick motorsågen göra sitt för att kapa upp grenar och stammar som ska eldas respektive bli till ved.

Hustrun har ägnat sig åt alla blommor som ska övervintra i två olika rum samt ställa i ordning utemöbler som vinterförvaras i en skyddad del av verandan. Pustar ut framför teven vars innehåll helr och hållet handlat om Lasse Berghagens död och överskuggat alla krig och annat elände. De positiva nyheterna lyser alltjämt med sin frånvaro.

Möts på vägen till bastun av ihärdigt snöblandat regn. Ett av vårt lands kännemärken. Tröstar mig med att vi snart ska bege oss till Portugal. Algarvekusten. Är drygt tjugo plus där när jag skriver det här. Skönt. Ska bli en ny erfarenhet med sex veckors vardagsliv i ett annat land i hyrd lägenhet. November tillhör inte mina favoritmånader, det var annorlunda i ungdomen eftersom födelsedagen inträffar då. Planen är att spela lite golf tillsammans med hustrun. Får se om hennes tålamod räcker till för prövningen. Dessutom ska det bli vandring. Då handlar det mer om att min ork klarar prövningen. Långsammast bestämmer tempot.

Till alla eventuella tjuvar som läser det här kan jag meddela att larm med kamera är installerat hemma i lägenheten. Samt att det inte finns förmögenheter gömda någonstans. Med andra ord kan det kosta mer än det smakar att göra ett inbrott. Återvänder lagom till julbestyren.

De tre musketörerna.

(ur något som eventeuellt blir en bok. Så småningom.)

I ett hörn lite längre in i lokalen har tre något skamfilade herrar placerat sina ändalykter. Besöker oss ungefär varannan dag och sitter alltid vid samma bord. Den sammansvetsade gruppen har fått den smickrande benämningen De Tre Musketörerna. Inte på grund av sina hjältedåd utan snarare för att antalet överensstämmer med förlagan samt att trion ständigt syns tillsammans här på Ugglan. Så snart någon är sjuk eller har förhinder av annat slag stannar de övriga hemma som om devisen Un pour tous, tous pour un vore deras rättesnöre.

Samtliga har nyligen inträtt i pensionsåldern efter åratal av mödosamt slit i sina respektive yrken. Viktmässigt står Grosshandlaren i en klass för sig själv. Vore det boxning skulle han vid invägningen placeras i gruppen supertungvikt. Ansiktsfärgen påminner om en nykokt kräfta, som om hela huvudet är en tryckkokare på väg att explodera. Kroppshyddan kan inte ens den populäre tevekriminologen mäta sig med. Vid minsta ansträngning pustar och stönar han som ett ånglok. Det är knappast en kvalificerad gissning att hans knallröda uppsyn beror på högt blodtryck. Smeknamnet beror mer på hans fysionomi än på hans yrkesverksamma år som tobakshandlare här på Söder.

Under hela sitt vuxna liv har han nyttjat tobaksvaror av alla slag för att vara trogen sin profession och en förebild för alla kunder. Lungorna har uthärdat livshotande rök från cigaretter, pipor och cigarrer. Likaså väggar och inredning i den lilla butiken som fick genomgå en grundlig sanering innan den nye ägaren kunde överta verksamheten. För att råda bot på de fysiska krämporna har han helt och hållet tvingats upphöra med nikotinprodukter. Sedan dess är han alltid på dåligt humör. Vresig och surmulen. Överreagerar på minsta lilla kommentar vilket regelbundet orsakar konflikter i gruppen. Dessutom har han lagt på sig ytterligare ett tjugotal kilon sedan han la rökdonen på hyllan. Det är inte osannolikt att han varit vid bättre vigör om han fortsatt med rökningen och undvikit viktuppgången.

Flaggstången är den ene av vapendragarna. Till det yttre är han en stark motsats till sin kompanjon. En tvåmetersman med en tunn och alltför lång kalufs som oupphörligt är i oordning och vajar som en vimpel så snart vinden tar tag i hans hår. Trots en frisk aptit är han pinnsmal och har byxor som ser ut att vara ett par nummer för vida men slutar på vaden. Den lustiga framåtlutade gångstilen sker med långa kliv likt den äldre av Bröderna Marx. En gymnastisk prestation av en något ålderstigen man.

Den gänglige har ett förflutet som bokförare och besitter ovärderliga kunskaper när det gäller att undanhålla staten dess, i hans ögon, orättmätiga anspråk i form av sociala avgifter, moms och skatter av andra slag. Med raffinerade konster och knep har han hjälpt Grosshandlaren att bli en smått förmögen man och även fått sin beskärda del av kakan. En tredjedel av det omfattande skattefusket har hamnat i hans egna fickor. Ett muntligt avtal som följts till punkt och pricka vilket båda är belåtna med. Deras gemensamma ståndpunkt är att skattefria intäkter skänker avsevärt större glädje än övriga inkomster.

Den tredje i sällskapet är Brottaren som trots sitt smeknamn aldrig utövat den krävande idrottsgrenen. I stället är det hans uppenbarelse som för tankarna till utövarna av den klassiska kampsporten. Musklerna är anskaffade via jobbet som murare kompletterat med ett oändligt antal timmar med att lyfta skrot. Det sistnämnda med benäget bistånd från en hjälpsam granne som tillhandahåller ett garage med ett välutrustat gym. Under åratal har han svettats och kämpat för att bygga sina imponerande muskler. Utseendemässigt är han ett par huvuden kortare än Flaggstången men är å andra sidan dubbelt så bred med en tjurnacke som skulle få en skjorttillverkare att slita sitt hår. Av den anledningen använder han uteslutande T-shirts och andra töjbara tröjor kompletterat med så kallade mjukisbyxor.

Detta lustiga sällskap ägnar varje besök åt kortspel trots att Brottaren har problem med sina olydiga och krumma fingrar som är drabbade av artros och liknar små prinskorvar. Till de andras irritation fumlar han ideligen med korten och tappar dem med jämna mellanrum på golvet. Något som föranleder ilskna påhopp från medtävlarna.

Svenska särarter

En analys av mänskliga arketyper i Carl Gustav Jungs anda.

Under arbetstid ägnar sig Bengt-Arne åt att studera människor från sin plats bakom bardisken på den bedagade restaurangen Gyllene Ugglan. Ett närmst sjukligt intresse där han, enligt egen utsago, träffsäkert bedömer besökarnas personlighet och särskiljande egenskaper.

Hans iakttagelser noteras i ett litet svart häfte för senare analys och inplacering i olika kategorier. Den lilla skriften är döpt till ”Svenska särarter”.

Hurtbullen

Denna människotyp börjar bli ett allt vanligare inslag i samhället. Ett resultat av den hälsohysteri som eskalerat under de senaste decennierna. Något som eldats på av massmedier med allehanda sensationella artiklar om motion och kost. Varningarna för felaktigt leverne förmedlas via braskande löpsedlar och rubriker. De vänliga råden är otaliga och även en person med goda förståndsgåvor har svårt att navigera i denna kvasivetenskapliga labyrint. För många, som blint litar på alla dessa skriverier, har det tagit orimliga proportioner där viktiga saker läggs åt sidan för att ägna allt större del av den tillgängliga tiden åt sin egen kropp.

En annan effekt är att svindyr träningsutrustning säljs som aldrig förr. Det duger inte längre med ett par vanliga gymnastikskor på fötterna utan det ska vara noggrant utformade skodon som kräver att fotvalvens konstruktion och individens löpsteg ska bedömas av experter. Speciellt utformade sulor tillverkas för att minska belastningen på vrister, knä och rygg. Helst ska man ha flera par beroende på underlag och årstid. För många blir det utrustning som tillfälligt dövar det dåliga samvetet och knappt använda förpassas de efter några gånger längst in i garderoben. Med andra ord försvinner tusentals kronor som skulle kunna nyttjas till väsentligare saker.

Lika illa är det ställt med alla kostråd som ofta varierar över tid. Det propageras för tusentals olika dieter av både sakkunniga och charlataner. För en vanlig enkel människa är det svårt att hänga med i svängarna och veta vad som är rätt respektive fel. Svaret blir olika beroende på vem man frågar. Vår gamla husmanskost har för en del blivit ett skällsord och utmålad som en viktbov.

Kalorijagandet är ett centralt begrepp hos Hurtbullen. Det ska ätas nyttigt, sällan och lite. Målet för många är uppenbarligen att förbruka fler kalorier än vad som intas via måltiderna. Något som rent matematiskt innebär att vikten sjunker för varje år. Det som var en ideal vikt igår duger inte i morgon. Då är det nya mål som ska uppnås. En markant skillnad för oss vanliga dödliga som är fullt nöjda med en begränsad och årlig viktuppgång.

Hurtbullen har även blivit den nya trafikfaran. Risken är stor att bli rammad av hänsynslösa cyklister som susar fram i farter som kan orsaka allvarliga skador och invaliditet.

Oftast är de iförda lämplig och kostsam kroppsnära klädsel, för ändamålet tillverkade skor och speciellt utformade hjälmar för att själva inte råka ut för skada när de kolliderar med intet ont anande pensionärer som flanerar på den gemensamma gång- och cykelbanan. Ett annat relativt nytt inslag är män och kvinnor som joggar med barnvagnar. De små telningarna får snabbt lära sig att det ska gå undan här i livet. Ingen rast och ingen ro.

Denna livsföring där det huvudsakliga målet är att man ska vara snygg, smal och framgångsrik gör att stress och utmattning numera kan inräknas i de nya folksjukdomarna. Tiden räcker helt enkelt inte till för allting. För oss som på avstånd betraktar denna kroppshets ter sig beteendet märkligt, för att inte säga befängt. Lagom är bäst.

Resekverulanten

Efter en inledande fantastisk vecka på Saranda i Albanien är det dags för den andra halvan av resan som ska tillbringas på Korfu. Har varit en fin vecka i nyrenoverat hotellrum med en magisk vy över havet och den grekiska ön på andra sidan. Nyfiken på fortsättningen.

Båttur på cirka fyrtio minuter och därefter taxi under lika lång tid. Mannen bakom ratten tror att han är Emerson Fittipaldi. Undrar hur många taxiförare som egentligen skulle vilja tävla i rally eller Formel 1? Omkörningar gör att man regelbundet tvingas att blunda och hålla ett fast tag i bakdörren.

Anländer. Blickar ut över Joniska havet och Greklands fastland på andra sidan. Bedårande. En smal träbelagd gångväg går utmed kusten och skiljer det lilla familjeägda hotellet från den smala stranden. Sitter man i baren och sträcker ut foten kan man nästan doppa tårna i vattnet. Gudomlig utsikt från frukostrestaurangen när solen stiger upp bortom de grekiska bergen på andra sidan. Allt är bättre än förväntat ända tills vi blir visade till vårt rum som ligger på baksidan av en angränsande byggnad.

Trångt, slitet och lyhört. På nedre botten. Raka motsatsen till det tidigare hotellrummet. Nåväl. Allt kan inte vara guld och gröna skogar. Efter en sömnlös natt på en stenhård säng med störande oljud från varvande motorcyklar, bussar och sopbilar som passerar fem meter från rummet är det dags för frukost. Kravlar mig upp med ryggproblem på grund av den spikmatteliknande sängbotten. Att åldras är inte alltid en dans på rosor.

Tillbaka till sängen för en välbehövlig tupplur. Då drar ett poolgympapass i gång på hotellet bredvid. Tempofylld musik på högsta volym samtidig som instruktören högljutt manar på deltagarna med hjälp av mikrofon och högtalare. Ger upp. Går till stranden för att vila i solstolen.

Lyckas under dagen få två mjuka madrasser så att vi åtminstone har löst ett av problemen till kommande natt. Ser fram emot att lägga mig tidigare och förhoppningsvis få lite bättre sömn.

Går till sängs utmattad vid kvart över tio bara för att konstatera att ett liveband spelar i en närbelägen bar. Låter som om de har sitt uppträdande mitt i vårt sovrum. Ska dock erkännas att det både är bra låtar och duktiga musiker. Skulle ha uppskattats under andra omständigheter. Borde dock inte pågå så länge till. Musiken överröstar dessutom allt oljud från trafiken.

Strax före elva annonseras det i högtalarna att det är sista låten. Sedan kommer ytterligare en. Så fortsätter det. Fem i halv tolv ger jag upp trots att jag, i vanliga fall, anser mig ha en ängels tålamod. Drar på mig shortsen och vandrar till receptionen och beskriver situationen samtidigt som jag hör att musiken tystnar.

Noterar ägarens bekymrade min. Känner ett visst medlidande med honom. Han kan ju inte låta de sämsta rummen stå tomma. Skulle inte vara bra för affärerna. Borde i stället reserveras för ungdomar till lägre priser. Visar sig dock, efter en del dividerande, att det finns en lösning. Får byta till en tvårumslägenhet mitt i natten. Blir lovad att få de mjuka madrasserna dagen därpå.

Fortsättning följer. Kanske. Känner mig som en kverulerande aktör i Lottoreklamen.

När minnet sviktar

Det sägs att det är naturligt att glömskan och tankspriddheten ökar med åren. Man minns inte var man lagt nycklarna eller mobiltelefonen. Allehanda små detaljer går upp i rök i hjärnans korridorer och vindlingar. En del kan återkomma efter en tid medan andra försvinner för alltid. Eller ligger de och lurar och framträder när man trycker på rätt knappar? Med tiden är det förmodligen så att synapserna som binder ihop nervcellerna i hjärnan förlorar en del av sin spänst likt andra kroppsdelar. Eller att cellerna dör.

Vissa påstår att man kommer ihåg det som är viktigt och glömmer oväsentligheter. Av egen erfarenhet vill jag med bestämdhet påstå att det inte stämmer. Tyvärr har jag glömt en hel del väsentliga saker i livet och det tycks inte bli mindre med åren. Däremot har jag numera accepterat att mitt minne när det gäller tekniska kunskaper är, minst sagt, mediokert. Sådana lärdomar bleknar snabbare än andra. Det är som om den sortens inlärning inte fastnar i hjärnan på samma sätt som annat. Tack och lov finns det en teknisk kunskapsbank att luta sig mot här på landet.

Ibland kan man även oroa sig över att minnet sviker allt oftare. Och att det inte bara rör små bagateller. Ger en obehaglig känsla för vad som kan vänta på ålderns höst. När glömskan i värsta fall övergår till demens så att även de allra viktigaste sakerna försvinner.

Inom hjärnforskningen talar man om fyra olika sorters minnen. Det episodiska minnet som består av minnen från tidigare händelser. Allt från några timmar till flera år. Procedurminnet rymmer de inlärda motoriska och intellektuella färdigheterna. Till exempel att kunna cykla eller köra bil. Det semantiska minnet hanterar språk och abstraktioner. Här samlas de kunskaper vi lärt oss utifrån läsning och undervisning. Det perceptuella minnet gör att vi kan känna igen föremål som vi tidigare sett. Ser man det så är det episodiska minnet det största problemet.

Drabbades av en olustig minneslucka igår som fick mig att fundera lite extra i de här banorna. Visserligen rörde det inte något allvarligt, men var tillräckligt för att ge en tankeställare.

Minns en del samtal med min gamle morfar när han var dement i slutet av sitt liv. Han kunde utförligt redogöra för händelser sjuttio år tillbaka i tiden men mindes sällan vad som hade hänt de senaste timmarna. Kom aldrig ihåg var toaletten, eller hans eget rum, fanns när han bodde hos mina föräldrar. Gjorde det nödvändigt att sätta upp skyltar på olika dörrar så att han inte skulle irra omkring utan att veta vart han skulle ta vägen.

Liksom kroppen behöver även hjärnan träning. Försöker intala mig att både läsning och skrivande är bra. I så fall har jag just genomfört ett träningspass.

Svenska särarter

En analys av mänskliga arketyper i Carl Gustav Jungs anda.

Språkpolisen

Det här är en synnerligen irriterande typ som stör sin omgivning med regelbundna anmärkningar på bagatellartade felsägningar i form av inkorrekta uttryck och bristfälliga meningsbyggnader. Något som förminskar den tilltalade och kan leda till att begränsa självförtroendet hos densamme. Framför allt ger Språkpolisen uttryck för sitt missnöje när det gäller defekt språkbruk som används i publika sammanhang. I synnerhet av välutbildade yrkeskategorier som rimligtvis borde behärska vårt modersmål, till exempel journalister.

Särskrivningar och felstavningar är andra exempel på oriktigheter som får Språkpolisen ur balans. Något som gör att denna person får vatten på sin kvarn när det gäller kritiken om skolans bristande utlärningsförmåga och föräldrars otillräckliga engagemang när det gäller att upprätthålla en god nivå på det svenska språket.

Beteendet hos gruppen kan närmast beskrivas som översitteri som gränsar till pennalism och är ett sätt att framhäva det egna språkliga kunnandet. Framför allt skänker det en extra stor skadeglädje att påtala felaktigheter som framförs av andra Språkpoliser. Detta åstadkommer ofta stor munterhet hos den övriga församlingen. För den i gruppen som ertappas med dylika felsägningar och misstag är det ett stort och pinsamt nederlag.

För en vanlig enkel människa kan det tyckas obskyrt att det läggs så stor vikt vid hur man uttrycker sig. För de flesta är det fullt tillräckligt att man gör sig förstådd. Så att de man samtalar med, eller det man skriver, är begripligt för motparten och att det inte uppstår missförstånd. Enligt Språkpolisen gör denna vårdslösa inställning att språket blir urholkat och att det skapar tolkningsproblem och förvirring i kommunikationen mellan människor. Den bestämda åsikten hos dessa rigida individer är att det finns föreskrifter för hur man talar och skriver och dessa ska följas. Det är precis det som regler är till för.

Till Språkpolisens försvar bör dock nämnas att kunskaperna i svenska är på en alarmerande låg nivå i samhället. Även den som inte tillhör denna ordkänsliga grupp kan både förfasas och roas över märkliga särskrivningar och stavningar som ger ord en helt annan innebörd än den avsedda. Dessvärre är ingen ljusning i sikte. Det medför i sin tur att den här gruppen som kämpar för ett korrekt språk för en alltmer tynande tillvaro. Felaktigheterna har blivit så omfattande att många Språkpoliser har gett upp tanken på att med små tillrättavisningar bringa lite ordning i vårt språkbruk.

Sinnesrörelser

Känslostormar kan drabba alla. Tillstånd som inte går att hejda. De sköljer över dig. Du blir övermannad utan chans att kunna tygla känslorna. Någonting obestämbart inombords reagerar utan att du kan bemästra situationen. Innerst inne vet du förmodligen varför men har ingen möjlighet att förhindra det som sker.

För en del är det ibland svårt att kontrollera sin ilska. Den bara väller fram. Okontrollerbar. Omöjlig att stoppa. Det rinner över. En form av ryggmärgsreflexer som kan orsaka andras lidande med oförutsedda och obehagliga konsekvenser. För de flesta blir följden en ånger som blir svår att bära.

Det ohejdbara skrattet är en annan känsla som är fullkomligt omöjlig att hålla tillbaka. Anledningen är att glädjeyttringen kommer totalt oväntat. Du är inte förberedd. Fördämningarna brister. Däremot medför det inga negativa konsekvenser om det inte inträffar vid ett mycket olämpligt tillfälle. Då kan det uppfattas som plumphet och bli ytterligt pinsamt. En situation som är svår att reparera med hedern i behåll.

Med sorg förhåller det sig på ett liknande sätt. Men ändå annorlunda. Saknaden genomsyrar hela kroppen och förlamar hjärnan. Öppnar tårkanalerna på vid gavel. Det är omöjligt att värja sig. Attackerna uppträder vanligtvis i skov. Efter ett dödsfall är du stundtals i fullkomlig balans eftersom det fanns en beredskap inför det väntade och oundvikliga slutet. Du har länge vetat vad som kommer att hända och tror att du byggt upp en mur som ska försvara dig inför det som komma skall. I nästa ögonblick är du fullkomligt nedbruten.

Det imaginära skyddet rasar samman. De närståendes sorg blir den utlösande faktorn. När dina barn eller syskonbarn tar avsked av sin mormor eller farmor. Den sinnesrörelse som uppstår är extremt smittsam. Finns inget vaccin eller botemedel, den är bara någonting som måste uthärdas. Precis som miljontals andra fått göra före oss. I evinnerliga tider. Ett vemod som får känslorna att åka berg-och-dalbana. Förmodligen välgörande på något outgrundligt sätt.

Blotta tanken på att en närstående inte längre finns är svårbegriplig. Någon som varit närvarande varenda minut av ens liv. Allting blir overkligt. Tomt. Gamla minnen man burit på gör sig påminda. Samtidigt fortsätter vår planet att snurra som om ingenting har hänt. Precis som förut. I bilköerna på vägen hem är alla runtomkring fullständigt omedvetna om att världen förlorat en unik själ.

Mitt i denna avgrund finns samtidigt en djup tacksamhet för alla dagar man fick tillsammans. Alla skratt. All förståelse under ungdomen. All omtanke och kärlek som visades barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det stora hjärtat rymde mycket och många.

Att skriva är också ett sorgearbete. Ett sätt att sätta ord på känslor. Kan rekommenderas.

Svenska särarter

En analys av mänskliga arketyper i Carl Gustav Jungs anda.

Bokmalen

Bokmalen är en särdeles introvert art som tillbringar en alltför stor del av sin vakna tillvaro i litteraturens värld. Helt uppslukad av böckernas berättelser. Som om det verkliga livet av någon anledning inte vore tillräckligt. Inte lika spännande eller händelserikt. En flykt från vardagen. Eller en undanflykt för att slippa den påträngande sociala samvaron.

Den här arten fördriver en oproportionerligt stor del av sin tid i bokhandeln, antingen fysiskt eller sökande bland alla litterära alster som finns tillgängliga via nätet. Somliga kan man finna ivrigt sökande i secondhand-affärer efter sina favoritförfattare.

Läsandet är för vissa en form av ytlig förströelse som framkallar skratt, gråt eller gastkramande spänning. Orden ger näring åt fantasier, oavsett om handlingen består av mord och hemskheter eller behandlar historier där allt slutar i fullkomlig lycka. När huvudpersonen, efter många om och men, har övervunnit alla svårigheter. Besegrat eventuella fiender eller kärleksrivaler.

För några är det ett sätt att förflytta sig till andra världar, uppleva människors situation på perifera orter som man aldrig hört talas om. Ta del av ingående personporträtt som beskriver vardagen i någon gudsförgäten håla. Läsa verk av författare som berättar om livet i ett avlägset land med de vedermödor som fattigdom och brist på demokrati innebär. Skildringar som går utanpå allt vi kan tänka oss. För en stund tar de del av fascinerande personporträtt och beger de sig till platser som aldrig någonsin kommer att besökas.

En undergrupp till Bokmalarna är de kunskapstörstande. De ser som sin livsuppgift att lära sig så mycket som möjligt. Inte sällan pågår det upp i mycket hög ålder. Ofta är det faktaböcker inom ett specialområde som tilldrar sig deras intresse, även om många är generalister och söker kunskapskällor i alla möjliga sammanhang. För dessa är stoltserandet med sin kunnighet det avgörande incitamentet. Stunden när de får briljera och imponera på sina medmänniskor.

Vissa av Bokmalarna tillhör även gruppen Kultursnobbar. För dem är det helt avgörande att det är välrenommerade författare som läses. Helst ska man tidigt finna sådana som senare blir belönade med Nobelpris eller andra viktiga litterära utmärkelser. Det är det yttersta beviset på att man tillhör kultureliten. För många är det ett behov av att visa sig lite förmer. Som om man kulturintellektuellt står på en högre nivå.

I takt med nätets utbredning och ungdomens bristande intresse för det lästa ordet är Bokmalen en utdöende art. Den som fortfarande läser tryckta böcker, i stället för att ta del av de inspelade motsvarigheterna, är en minoritet som av andra betraktas som apart.

Svenska särarter

En fortsättning på analyser av mänskliga arketyper i Carl Gustav Jungs anda.

Kverulanten

Den här gruppen tillhör en art som ständigt är missbelåtna med än det ena och än det andra. Vare sig det finns fog för det eller inte. Ofta riktas deras klagomål mot politiker, myndigheter och de företag där de är anställda. Förbittringen drabbar allt från regering, kommunalpolitiker och socialtjänst till chefer på arbetet. Men även grannar och släktingar kan ibland få en släng av sleven.

Antalet Kverulanter har ökat markant under de senaste åren vilket också speglas i partisympatierna vilket resulterat i att det största så kallade missnöjespartiet har fått vind i seglen. Äldre människor som fått sina törnar i livet är starkt överrepresenterade i gruppen. Troligtvis beror detta på att livet inte utvecklat sig på det sätt de önskat. Men det finns även yngre individer som ondgör sig över både betydelsefulla och ovidkommande företeelser.

En Kverulant kan hitta problem och missförhållanden lite överallt. Troligtvis har deras sinnesstämning andra bakomliggande orsaker. Ibland är beror det på en mindre lyckad relation på hemmaplan eller vantrivsel på arbetet, utan att de själva är medvetna om orsaken. Den förargelse som uppstår över allehanda småsaker kan dessutom inverka menligt på deras hälsa. Både mentalt och fysiskt.

Sammantaget innebär all denna irritation en uppenbar risk för att de ska utveckla hypokondri. Denna inbillningssjuka medför misstankar om att de är drabbade av än den ena och än den andra livshotande åkomman. Så snart en krämpa dyker upp letas möjliga orsaker upp via internet. Något som även kan få en normalt sinnad människa att bli orolig och förorsaka dödsångest. Även relativt milda symptom kan på detta sätt tolkas som att slutet är nära. Deras livspartners har ingen avundsvärd uppgift när de ska försöka gjuta olja på vågorna.

Naturligtvis har Kverulanten även synpunkter på tillståndet i världen, och samhället i stort. Nedskräpning, ungdomens förfall, kriminalitetens utbredning och bristerna i skola och äldreomsorg är andra områden där det går att finna välgrundade anledningar att uttrycka sitt missnöje. Ofta ser denna art det som sin plikt att påtala alla orättvisor och det slarv som sker både i stort och smått.

Långsiktigt tenderar denna art att bli isolerad eftersom omgivningen, utan egen förskyllan, ständigt översköljs av de negativa tankarna. Uteblivna inbjudningar och en begränsad social samvaro kan ofta bli följden när vänner och andra närstående undviker denna humörsänkande individ. Dock måste det poängteras att Kverulanter trivs utmärkt tillsammans med varandra. Vid dessa möten upplevs ett samförstånd och en förståelse för alla problem som de har svårt att få gehör för i sällskap med andra. Lika barn leka bäst, som det heter.

Svenska särarter

Ytterligare en obskyr analys av det mänskliga släktet i Carl Gustav Jungs anda.

Fyllbulten

Fyllbulten är en arketyp som är ett lite sorgligt inslag i samhället. Det karakteristiska beteendet för personer i denna kategori är ett alkoholintag som överskrider vad som kan betraktas vara lämpligt. Orsaken är en mental defekt som leder till att de förlorar både självkontroll och verklighetsuppfattning. Initialt kan arten identifieras genom de märkbara artikulationsproblem som uppstår i den inledande berusningsfasen.

Rusdrycker ger upphov till helt skilda effekter på olika individer. Av den anledningen har det utkristalliserats ett stort antal undergrupper i kategorin Fyllbultar. Bland annat Sömntutan, Vingelpellen, Snyftaren och Bråkmakaren. I opåverkat tillstånd är det ogörligt att skilja dessa åt eftersom de utmärkande kännetecknen enbart framträder vid onykterhet. Vid dessa tillfällen uppenbarar sig dock de unika särdragen som är lätt igenkänningsbara även för en lekman.

Flertalet är harmlösa varelser som inte orsakar problem för andra närvarande. Om man studerar Sömntutan lite närmare kan det konstateras att denna fredliga typ, likt flera andra, genomgår en dramatisk personlighetsförändring på grund av dryckenskapen. Från att ha varit genomsnittligt sällskaplig och pratsam övergår symtomen till tystlåtet stillasittande och gäspningar som de sällan lyckas dölja. Vanligtvis utmynnar detta i att personen faller i sömn, ofta tillbakalutad med ljudliga snarkningar alternativt med pannan vilande i framförvarande bord. Med andra ord upphör deras sociala förmåga i samma ögonblick.

Vingelpellen är en annan oförarglig sort i samma huvudkategori. Det signifikanta draget är att alkoholkonsumtionen framkallar ett svårartat balansproblem vilket gör att de tvingas luta sig mot väggar, stolar eller tar stöd av andra människor för att förbli uppräta. Däremot har arten inte några våldsamma tendenser som utgör ett hot för omgivningen. Så länge dessa individer befinner sig inomhus är de sällan ett problem. Däremot kan de utgöra en allvarlig trafikfara om de beger sig ut på stan utan assistans av förstående vänner.

Snyftaren är ytterligare en av de lågmälda varianterna i gruppen. En karaktär som bär på ett intensivt känsloregister vilket vanligen är dolt och framträder först när promillehalten ökar. För merparten är det sorger av varierande slag som framkallar olycklighet och hejdlösa tårar, även om det finns enstaka fall där lyckostunder har samma effekt. Denna vandrande känslobomb söker ofta lyssnare vilka översköljs med upplevda tragedier och motgångar av skilda slag. För dessa olyckliga själar är ruset en ventil som ger utlopp för de undanträngda känslor som ryms i deras inre.

Förutom det onyktra tillståndet finns inga gemensamma personlighetsdrag med Bråkmakaren vilken upptäcker oförrätter lite varstans även efter måttligt alkoholintag. En blick eller en förflugen mening kan få aggressionerna hos denna snarstuckna art att ta orimliga proportioner. Ofta innebär det verbala anfall och hot om våld vilket i sin tur kan orsaka svårbemästrade situationer för omkringvarande. Det eskalerande uppträdandet ger dock vanligtvis bara upphov till riktigt allvarliga handgripligheter när de möter andra Bråkmakare med motsvarande diagnos. När detta sker tvingas ordningsmakten ingripa för att sära och frihetsberöva de våldsamma kombattanterna.

Svenska särarter

En analys av mänskliga arketyper i Carl Gustav Jungs anda.

Kultursnobben

Snobbism kan manifesteras på flera olika sätt. Den gängse uppfattningen om begreppet är liktydigt med ett överdrivet och utmärkande sätt att klä sig. Ofta i dyra märkeskläder. Men begreppet är vidare än så. Kultursnobben kan, trots tillnamnet, knappast betraktas som besläktad med den modeinriktade namnen utan är snarare dess motsats i det sammanhanget. Däremot har den här arten egenskaper som kan likställas med den intellektuella snobbismen. En företeelse som är ett vanligt kännetecken hos vissa akademiker när de för diskussioner med personer som har en lägre utbildning eller saknar kunskap om det aktuella ämnet. Vid dessa tillfällen använder de ett språkbruk med invecklade argument för att förminska motparten och framhäva sin egen överlägsenhet.

Kultursnobben uppvisar liknande kännetecken. De anser sig tillhöra en utvald och upplyst skara som ser sig vara lite förmer än andra. Inte sällan är det människor som är helt uppfyllda av sin egen förträfflighet. Många är övertygade om att de rör sig på en högre intellektuell nivå med insikter och förståndsgåvor som inte förunnats andra i samhället. Dessa exemplar söker sig huvudsakligen till andra likasinnade som ägnar sig åt dessa svårförståeliga konstarter av skilda slag. I detta gemensamma forum förstärker de varandras uppfattning om att det fordras en extremt djup insikt för att förstå storheten i dessa alster eller föreställningar.

Den dominerande uppfattningen hos Kultursnobben är att den stora massans smak är förkastlig och i sin tur undergräver den kulturella utvecklingen. Företeelser som Melodifestivaler, så kallade hitlistor, storsäljande filmer och populärlitteratur sågas obönhörligen jäms med fotknölarna. I stället är det okända artister, författare och smala filmer som ingen vanlig människa hört talas om som bedöms vara de konstnärliga höjdpunkterna. Som sådana ska de bejakas och höjas till skyarna. För att skapa sig ett högt anseende i dessa sällskap ska man helst kunna skildra verk av undanskymda upphovsmän som de övriga aldrig hört talas om. Sådant ger ett mycket högt renommé bland de församlade.

Syftet är att åtnjuta respekt bland likasinnade samt att bli aktad som en intellektuell medborgare av andra. Det finns dessutom en strävan efter att betraktas som en säregen individ som drivs av högre syften. Meningsutbyten inom gruppen handlar till största delen om frågor som är fullkomligt ovidkommande för gemene man, vilken i sin tur anser att det är slöseri med tid att ägna oceaner av tid åt den här typen av bagatellartade frågor. Ofta framförs långsökta utläggningar om oväsentligheter som är helt irrelevanta för folk i allmänhet.

Svenska särarter

En analys av mänskliga arketyper i Carl Gustav Jungs anda.

Despoten

Den här är en högst aktuell men lyckligtvis sällsynt art i vårt land. Framför allt har den sin utbredning i länder där friheten för medborgarna är begränsad. Jordmånen som får den att utvecklas finns huvudsakligen i trakter där korruptionen är utbredd och demokratin svag. I Sverige är vi dock inte helt förskonade från denna obehagliga varelse vilken kan upptäckas inom myndigheter och privata företag där öppenhet och tolerans mot oliktänkande är begränsad. Gemensamt för alla objekt inom kategorin är att de besitter en makt som möjliggör vänskapskorruption, förföljelser av underlydande och skapande av tystnadskultur inom det område eller den verksamhet de styr över.

Hos de flesta i gruppen visar sig inte dessa frånstötande egenskaper förrän de erhållit en position där de har möjlighet att utöva sin tyranniska auktoritet. Sakta men säkert tillförskansar de sig ytterligare makt, minskar insynen för utomstående och omger sig enbart med underdåniga medarbetare som inte ifrågasätter beslut och dessutom uppvisar tillbörlig respekt för deras överhöghet. Något som gör att oliktänkande icke är önskvärda och i stället får söka sig andra anställningar som alternativ till att bli avskedade, ibland med outgrundliga anledningar.

Vanligen har denna art en allvarlig mental defekt som eskalerar i takt med att befogenheterna ökar. Ytterligare en orsak till det beteendemönster som utvecklas är en fullkomlig brist på empati för andra människor, avsaknad av humanistiska värderingar och en grandios självbild som oövervinnerlig och utvald att genomföra sin högst personliga mission utan hänsyn till andra. Symptom är ofta hybris och framhävande av den egna förträffligheten. Något som leder till nedvärderande av andra människors bedrifter och förmågor.

I pressade situationer uppvisar despoten ett irrationellt beteende som är skrämmande för omgivningen. Något som gör att de närmaste ifrågasätter handlandet men vare sig har mod eller möjlighet att sätta sig upp mot den överordnade utan att råka ut för repressalier i olika former. Den maktfullkomlighet som arten uppvisar är svår att komma till rätta med. För detta krävs någon form av flagranta lagöverträdelser eller en så kallad ”palatsrevolution” för att göra det möjligt att skilja denna person från sin befattning.

Vissa har hävdat att denna art är utdöende men det har nyligen bevisats att den kan återuppstå i de mest oväntade sammanhang. Även som ledare för världsledande nationer som har ett demokratiskt styre. Ett uttryck för att även en process som bygger på folkets vilja kan leda till att despoter kommer till makten.

Människan är en outgrundlig varelse.

Svenska särarter

En analys av mänskliga arketyper i Carl Gustav Jungs anda.

Sportfånen

Som framgår av namnet är det dominerande intresset hos dessa varelser fysiska tävlingar i varierande former. Det utmärkande draget hos arten är exempellös enkelspårighet vilket betyder att sport överskuggar allt annat i tillvaron. En konsekvens som gör dem döva och blinda för annat som sker i samhället.

Vanligtvis är det lagidrotter som ligger närmast hjärtat vilket innebär att de är hängivna supporters till en lokal förening. I första hand är det fotbollsklubbar som tilldrar sig det överdrivna engagemanget även om andra sporter har sina trogna följeslagare.De fysiska skådespelen där tjugotvå vuxna människor iklädda kortbyxor anstränger sig till det yttersta för att få in en boll in i motståndarlagets mål kan för normalt fungerande te sig både absurt och löjeväckande. Ett märkligt fenomen är dessutom att tusentals personer betalar ansenliga summor för att betrakta dessa spektakel.

Dock bör poängteras att denna art ej ska förväxlas med Idrottsatleten, vilken är den som föranleder Sportfånens dyrkan. Medan den förre utövar sin sport på hög nivå skyr den senare all form av fysisk aktivitet, men har däremot en särskild böjelse för att se den förstnämnde sparka eller kasta bollar, skjuta puckar, springa fort, kasta konstiga saker, hoppa långt eller högt. Något som medför att denna soffexpert anser sig kunna överglänsa de sakkunniga som uppträder i mediala sammanhang.

Trots att Sportfånen även är djupt fängslad av individuella idrotter och olika landslag, riktas entusiasmen i första hand mot favoritföreningen. Inom kategorin existerar även avarter vilka är inplacerade i undergruppen Huliganer. Dessas beteende är regelbundet gränsöverskridande. De okvädingsord och den illvilja som framförs mot konkurrerande lag och deras anhängare måste anses som djupt frånstötande och utmynnar även i våldshandlingar. För många av de mest inbitna tycks även förluster för konkurrenter vara lika glädjande som vinster för den egna klubben. Yttringar som motsäger påståendet att idrotten förbrödrar.

Sportfånen brister ständigt ut i överdrivna känsloyttringar och förlorar sig ofta i irrelevanta detaljer. Enögdheten hos dessa anhängare saknar motstycke. Ofta är det domare som får ta emot invektiven. Uteblivna straffar och frisparkar, felaktiga offsideavblåsningar och brutala motståndare kan få de mest hängivna att framföra icke återgivningsbara uttryck åtföljda av obscena gester. På motsatt sätt framkallas understundom lyckliga ögonblick av sällan skådat slag.

Inom kategorin finns två diametralt skilda sätt att utöva favoritsysselsättningen, varav den ena innebär att upplevelsen sker på plats i realtid. Den dominerande delen av gruppen föredrar däremot att praktisera sin passion i tevesoffan. Inte sällan med en alkoholhaltig dryck och chipsskål som sällskap. Detta betyder dock inte att inlevelsen i de idrottsliga prestationerna är mer lågmälda utan är något som förorsakar svårartat lidande för familjemedlemmar och grannar. Framför allt sker detta under hektiska helger då livskamrater och eventuella barn enbart är störande inslag i ledigheten. När glädjeyttringar och besvikelser basuneras ut vid stora idrottsevenemang, som OS och VM-tävlingar, kan detta även innebära störd nattsömn för närboende. Den orimliga entusiasmen medför dessutom exceptionell utmattning vilket vanligen innebär sjukskrivning på måndagar.

Svenska särarter.

Bengt-Arne heter huvudpersonen i ett av mina bokprojekt. (Fullt möjligt att det aldrig blir färdigställt eftersom det är resan och inte målet som är huvudsaken). Handlar om en äldre desillusionerad man vars liv har gått i stå. Både privat och professionellt. Ljusglimtarna visar sig alltmer sällan. Han förtjänar sitt levebröd via den långvariga anställningen på en restaurang i förfall, belägen på söder i Stockholm. En tjänst där det numera är omöjligt att dra nytta av den breda erfarenhet och omfattande yrkeskunskap han anser sig besitta. Sysslolösheten har succesivt ökat i takt med att antalet gäster har minskat.

Från sin ordinarie plats bakom bardisken iakttar han ingående alla besökare för att initialt göra en analys av deras livssituation och dominerande karaktärsdrag. Något som ett tränat öga kan upptäcka genom de små subtila detaljerna. En okulär besiktning som även inbegriper att fastställa det studerade objektets yrkestillhörighet samt hur deras tillvaro ser ut i största allmänhet.

Allt detta ligger till grund för en bedömning av deras personlighet. Utifrån det insamlade underlaget inplaceras individerna i olika kategorier, benämnda ”Svenska särarter”. En forskningsinsats i Carl Gustav Jungs anda som Bengt-Arne förväntar sig ska få ett stort genomslag. Dessa små dagliga övningar lyser upp hans, i övrigt, monotona tillvaro.Som en observant iakttagare och autodidakt beteendevetare har han noterat att det existerar en ofattbar mängd mänskliga arketyper i vår herres hage.

En hel del gäster är solitära själar som ofta har ett begränsat socialt liv. Antingen beror det på ett eremitiskt drag eller så lever de i ett oönskat utanförskap. Vanligtvis är de fåordiga och undviker ögonkontakt med andra gäster. Den här gruppen har getts epitetet Enslingar. Det bör dock noteras att det inom den här fraktionen även finns Enslingar som själva sökt avskildheten. Som stundtals vill vara för sig själva och umgås med sina egna tankar. Som en sorts meditation.

En helt annan, vanligt förekommande kategori, är de pladdrande Pratkvarnarna. Monologernas mästare. Kontaktsökande individer som vill kommunicera med kreti och pleti om allt möjligt mellan himmel och jord. Utan urskiljning gör de verbala, oftast harmlösa, attacker mot anställda samt besökare som sitter runtomkring. Ibland är de framgångsrika och lyckas överrumpla godmodiga gäster som motvilligt lånar dem ett öra. Emellanåt försöker de även att närma sig Enslingarna, vilket sällan är speciellt lyckosamt och ofta medför att dessa ensamma varelser sluter sig ännu mer i sig själva.

De mänskliga arterna kan även indelas i ett flertal andra grupperingar. Klientelet som vanligtvis frekventerar detta vanvårdade näringsetablissemang består till stor del av Fylltrattar, Sportfånar och Kultursnobbar. Det maniska intresset för dessa särarter och genom den väl utvecklade iakttagelseförmågan har Bengt-Arne även inlett analyser av andra typer av homo sapiens i samhället. I kommande avsnitt kommer det summariskt att redogöras för dessa olika arketyper, deras kännetecken och utmärkande karaktärsdrag.

Fortsättning följer. Så småningom.

 

Vinylnostalgi.

Vinyl. Ett magiskt material som framkallar obeskrivliga reminiscenser (tack för det ordet Östergren). Skivorna med sina tätt sittande spår var vägen in i dåtidens omvälvande musikaliska värld. Sextiotalet. Fascinerades över hur pickupens lilla nål kunde åstadkomma musik som fyllde rummet med härligheten. Långt innan CD-skivor och streaming förpassade de pressade plastbitarna till temporär glömska.

Skivspelare, förstärkare och högtalare. Till en början av medioker kvalitet. Plånboken tillät inga extravaganser. Med tiden köptes byggsatser för att själv kunna snickra ihop bättre högtalare till rimlig kostnad. Målet var att få bättre ljud och högre volym utan att högtalarmembranen protesterade. Hade under en period även en portabel och batteridriven spelare med hölje i plast och avtagbart lock som innehöll högtalaren. Den tidens mobila ljudanläggning.

Händelser från tonåren, när det musikaliska medvetandet väcktes, väller fram ur minnets gömslen. Första skivan; Speedy Gonzales med Pat Boone. Singel. Nummer två i samlingen var Eddie Hodges med I´m gonna knock on your door. En monsterhit. Därefter köptes Twistin Patricia. Jerry Williams. Var glänsande röd till skillnad från alla mattsvarta singelplattor. Baksidorna rymde alltid något ointressant och slätstruket som sällan spelades, medan framsidan ständigt snurrade på skivtallriken.

De tre första singlarna var inkörsporten till ett beroende av det tyngre slaget som ökade ytterligare i styrka när den nya musiken sköljde in över landet. Företrädesvis från England. Liknade ingenting som tidigare hörts. Äldre generationer förfasades. Både över musiken och modet där pojkar bar långt hår. Mamma fick försvara frisyren inför morfar, gammal militär, som ansåg att det var vederstyggligt. Beatles och Rolling Stones tog världen med storm. I kölvattnet följde en mängd nya grupper och odödliga låtar vällde fram som en gigantisk flodvåg i mitten och slutet av sextiotalet. Kinks, The Who, Small Faces var några. Det musikaliska underverket rullade vidare.

Förstående föräldrar tolererade till en början att musiken spelades allt högre. Fram tills den trängde ut från det egna rummet till resten av lägenheten. Lösningen blev att införskaffa hörlurar eftersom ljudvågorna helst skulle upplevas med hela kroppen.

I begynnelsen var utbudet i radion extremt magert. Etern fylldes av en helt annan sorts musik. Mestadels svenska, käcka och trallvänliga låtar blandat med dragspel. Slätstruket och ointressant. Bara två program förmedlade det som gick under namnet pop. Lördagar innebar tio-i-topp. Klockan tre var de flesta ungdomar klistrade vid radioapparaterna. På tisdagskvällar var det Kvällstoppen som var höjdpunkten. Bestod av de tjugo mest sålda skivorna i landet. Väntade förväntansfullt med rullbandspelare av märket Sony för att spela in allt som var nytt. Svor ve och förbannelse över pratmakare som emellanåt inkräktade på låtarnas inledning och avslutning.

Jimi Hendrix är värd ett kapitel för sig. Blev nästa stora musikförälskelse. LP-skiva postorderköptes från England med hjälp av en liten talong i New Musical Express. Hade aldrig hört något liknande. Var som ett berusningsmedel. Hade förmågan att framkalla innovativa läten ur gitarren som fick den samlade expertisen att häpna. Makalöst. Suggestivt. Omnämns än idag som en av rockmusikens mest stilbildande gitarrister. Upplevde ett par av hans spelningar live. Är de ojämförligt största musikaliska upplevelserna. Likt många andra, som hade svårt att bära framgången, förorsakade drogmissbruket hans tidiga död. 1970.

Men. Minnena består.

 

Idrottseufori.

Handboll är emellanåt en synnerligen oförutsägbar sport, lika en del andra idrotter. Trollbinder människor som nervöst/förväntansfullt/resignerat följer skådespelet från tevesoffan. Igår inträffade ett sådant sällsynt dramatiskt tillfälle. Ett coronadrabbat landslag tog sig an Norge i en helt avgörande match för att få möjlighet att spela om medaljerna i europamästerskapet.

Började trevande med samspelta försvarsmurar på båda sidor. Motståndarna tar över på grund av svaga avslut och en storspelande norsk målvakt. Allt känns hopplöst. Omöjligt. Går mot en storförlust. Ser ut som att vi kommer att bli förnedrade av vårt grannland. De enda små ljuspunkterna i det svenska landslaget är den vilt kämpande härföraren Gottfridsson och ett försvarsspel som i långa stunder är fullt godkänt. Framåt känns det däremot ängsligt och håglöst. Hustrun resignerar. Vill slippa se eländet. Lägger sig. Paus. Ligger under med fem.

Andra halvlek. En bra spelande svensk målvakt byts ut mot en oprövad dito. Den sistnämnde tar allt. I stort sett. Vi börjar hitta luckor och lyckas i allt högre grad att överlista motståndarnas burväktare. En scenförändring av sällan skådat slag. Norrmännen behåller dock ett litet övertag. En exempellös slutforcering i kombination med ett fantastiskt målvaktsspel gör att vi kommer ikapp när det är någon dryg minut kvar. Norge har bollen. Storspelande Johannesson i mål lyckas återigen rädda. Sverige får straff. Drygt tio sekunder kvar. Ropar till hustrun som ansluter.

Efter tre missade straffar tidigare i matchen (varav två av Wanne som dittills aldrig missat) har den oprövade Chrintz fått lägga en och satt den. Ska han verkligen få ansvaret för den helt avgörande? Det går att ta på spänningen. Pulsen är förmodligen lika hög i de svenska tevesofforna som hos spelarna. Målvaktsräddning så är vi utslagna. Sitter den har Norge en sista chans att nå oavgjort och gå till semifinal. Lyckas återigen göra mål. Norge missar ett sista stressat läge. Vinst.

Jubel i soffan. Glädjerus hos svenska spelare. Dansar i ring och kramar om varandra. Segersäkra norrmän, som varit i ledningen fram till slutsekunderna, deppar. Idrott kan framkalla både djupa besvikelser och himlastormande lycka. Är det märkliga med dessa sporter. Ena lagets glädje förorsakar motståndarnas sorg. Fungerar som kommunicerande kärl.

Vinnarskallar är ett begrepp man ofta stöter på i idrottssammanhang. Individer som aldrig ger upp oavsett motgångar. Som ger allt och lite till fram till slutsignalen ljuder. Har mött många av dem i idrottssammanhang. Är den enskilda egenskapen som gör att talanger blir stora idrottsmän. Som skiljer agnarna från vetet. Vissa ger upp och hänger med huvudet medan andra sporras, fylls av energi och tändvätska. Alla vill vinna medan vissa hatar att förlora mer än andra. Skulle bildligt talat kunna vandra över lik för en seger.

Uppenbarligen har vi återigen en hel del av dem i det svenska handbollslandslaget. Precis som det var på nittiotalet. Bragden i Bratislava kan skrivas in i historieböckerna. Heja Sverige.